Vid svenska universitet och högskolor är examinerade uppsatser offentlig handling. Vem som helst kan till exempel be att få läsa Tobias Billströms magisteruppsats från Lunds universitet eller Cecilia Malmströms doktorsavhandling från GU. Sådan öppenhet är en grundförutsättning för all akademisk verksamhet, som en garant mot fusk och oredlighet.

Littorin vägrar sturskt att få sin uppsats granskad, men håller ändå fast vid att hans låtsasexamen var resultatet av seriösa akademiska prestationer. Om Littorin anser att uppsatsen verkligen hade räckt till för en riktig examen, varför vill han inte låta den granskas? Vad har han att förlora på att få den läst? Vad vill han dölja?

Vi väntar nu på att Littorin lämnar ut sin uppsats för granskning. Tills dess låter vi alla här läsa hans abstract (som inte imponerade på en nationalekonom som fått läsa det). Döm själva:

Name: Sven Otto LITTORIN

Study Title: A Business Development Plan for Kreab in the United States

Degree: Submitted to Fairfax University, USA, as part of the program requirements leading to the degree of MASTER OF BUSINESS ADMINISTRATION (MBA).

Major: Business Administration

Date of submission: May 1997

1. Abstract

Kreab is Northern Europe’s largest strategic communications consultancy with over 100 employees. Since 1993, Kreab is part owner of Strategy XXI Group Inc., of New York, NY. The author is stationed at the New York office since early 1995 and is scheduled to return to Stockholm in May 1997.

This thesis is based on a business plan originally written in the fall of 1996, outlining some ideas for Kreab’s expansion in the US. The business plan was intended to i) show developments since the author was stationed in New York, ii) outline strategies for further growth in the United States, iii) show and suggest measures to be taken to fulfill these strategies, and iv) show alternative outcomes of such strategies.

The author analyzes Kreab’s plans for expansion in the US, as they are laid out in the plan, in two major areas: based on theories of organizations and based on theories of international marketing. Four books have been chosen to give the theoretical foundation for such an analysis.

The thesis contains three major sections. Part A is a general introduction to Kreab and its practice areas. Part B is the business plan for future expansion in the US. Part C contains a discussion on how the expansion so far, and the proposed expansion in the business plan, fits into the chosen theories.

Based on this literature, I would argue that Kreab’s way of expanding in the US, through and with Strategy XXI, would best be described as a joint venture, created ad hoc. The analysis discusses the pros and cons of joint ventures in general and the specific cultural and organizational traits and differences between Kreab and Strategy XXI in particular.

In his book Professor Bradley of University College in Dublin, Ireland, notes that “joint ventures may be criticized because they are unstable for a variety of reasons”. I believe that the business plan analyzed in the thesis gives an accurate description of real-life instability in this partnership. Although there are several unique factors in play, such as the very strong political influence in the two companies leading to a very strong corporate culture, it is clear to the author that Kreab and Strategy XXI is rapidly approaching the point were (sic) this instability is becoming obvious.

May 1997

Sven Otto Littorin

”Hej igen,

Uppgifterna är fortfarande inte korrigerade.

När nu en ideellt driven blogg utför ert granskande arbete och alldeles gratis serverar scoop, skulle ni väl åtminstone kunna ta på er ansvaret att korrigera era egna missar?”

Aftonbladets (nyutexaminerade?) examensbedömningsexpert Lena Mellin menar dock att detta inte är hennes bord:

”Jag är tyvärr inte insatt i denna historia jag heller. Artikeln är producerad och publicerad på aftonbladet.se. Jag jobbar på papperstidningen, ett annat bolag.”

Friktion påpekar då försynt att hon faktiskt är citerad i artikeln ifråga – där hon bland annat felaktigt påstår att Littorin har en riktig examen – och att det därför borde vara i hennes intresse att få till stånd en korrigering.

Detta håller Lena inte med om:

”Jag ser inga felaktigheter i mina citat. Och du har ju upplyst artikelförfattaren hur du ser på en del andra uppgifter i artikeln.”

Nå, friktion vill på intet vis ifrågasätta Lena Mellins förmodligen vidlyftiga expertis på området. Och på en punkt är vi benägna att hålla med henne till hundra procent:

”Jag är tyvärr inte insatt i denna historia jag heller.”

Uppdatering: TT har kollat med Littorin, som säger sig ha 115 poäng och att det som saknas för en filosofie kandidatexamen är 10 poäng i statistik. Sveriges arbetsmarknadsminister har alltså inte klarat av kursen i statistik. Kan vi vara säkra på att han rätt kan läsa siffrorna som trillar in från AMV och SCB? Låt hoppas att Littorin har medhjälpare med riktiga examina.

Jonathan James har rotat fram att en kommitté tillsatt av Australiens senat granskat bland andra Fairfax University. De är inte nådiga — ehuru underhållande — i sin rapport. Så här skriver de om Littorins lärare:

“For instance, there is Dr Keith Sneddon, program supervisor and examiner, who has also been employed in the same capacity by Columbia, Warnborough and Greenwich. So it does appear that there are broader connections amongst those institutions. It seems that Dr Sneddon is also employed at Columbia Commonwealth University in Jackson, Wyoming. He claims to be accredited by the government of the Republic of Malawi. The campus address is listed as the Ethiopian Pentecostal Church of Malawi. I understand that, of the 82 listed faculty members, 20 have PhDs from Columbia Pacific University and a further one has a PhD from Greenwich University. Of course, a further 25 per cent of the faculty members have doctorates from other well-known degree mills.”

En etiopisk pingstkyrka i Malawi är alltså den yttersta garanten för kvaliteten i Littorins dyra MBA-examen. Behövs det mer?

Aftonbladet intervjuar sin egen politiska reporter Lena Mellin, som uppenbarligen inte förstår vari Littorins bluff består:

“Hon vill inte kalla Littorins MBA för en bluff.
- Nej, han har ju en examen. Men det är nog många som småler lite åt det här. Och man kan ju undra vad han egentligen lärde sig, säger Mellin.”

Men Littorin har inte en examen. Han har ett dokument som inte är värt mer än pappret det är skrivet på. Varför uttalar sig Lena Mellin när hon uppenbarligen inte vet vad hon talar om?

Precis som Aftonbladet har SVT också fått Fairfax Universitys status om bakfoten:

“Universitetet fråntogs år 2000 rätten att utfärda mastersexamen eftersom den ansågs sälja examina.”

Fel! Fairfax University ansökte om att få bli licensierat av delstaten Louisiana, men drog tillbaka sin ansökan när myndigheterna krävde att de skulle låta sig ackrediteras hos det nationella rådet för distansutbildningar, DETC. Precis som vi förklarade i det ursprungliga inlägget.

(Heder åt Svenskan, dock, som kollat med Högskoleverket.)

Politikerbloggen fick en snabb analys från Stig-Björn Ljunggren, mannen som kommenterar på allt som rör sig. Men varför vänder sig ingen journalist till riktiga akademiker?

Och var är oppositionen? Att de på sex månader inte lyckats kolla ministrarnas CV:n gör att de förtjänar att inkompetensförklaras lika mycket som arbetsmarknadsministern. Det är ju för tusan deras jobb att kräva ministrars avgång.

Och var är sossebloggarna? De tycks inte heller ha förstått att Littorins tilltag är av en helt annan dignitet än Maria Borelius svarta barnflickor och Cecilia Stegö Chilós avgiftsskolk. Hittills har faktiskt fler uttalat borgerliga bloggar lyft Littorinspåret.¹

Men vi känner oss snälla i dag, så här kommer några tips till ambitiösa sommarvikarier som vill imponera på redaktionschefen:

• Intervjua några tongivande professorer på svenska universitet om vad de tycker om Littorins examen och hur det här påverkar trovärdigheten för regeringens forskningspolitik.
• Eller be dem skriva ett debattinlägg där de kräver arbetsmarknadsministerns avgång.
• Ring upp USA:s utbildningsdepartement eller utbildningsmyndigheterna i Louisiana.
• Locka ut oppositionen på banan. Välj lämpligen några riksdagsledamöter som själv har en akademisk karriär i bakfickan. Okej, sådana tycks inte finnas, men välj i alla fall någon som själv har en riktig examen.
• Uppdaterat: Gunilla’s Travelogue ger ytterligare ett tips: Kolla upp med Lunds universitet varför Littorin aldrig tog någon examen där.
• Och vad säger fackförbunden? Pingla upp Jusek eller Civilekonomerna och fråga vad de tycker om att en minister ståtar med lånta fjädrar.

Tja, där har ni lite att jobba på för morgondagen. Återkom i morgon kväll för nya instruktioner.

1. Fi:s Sofia Karlsson är dock uppenbarligen inte långsint för Friktions förra scoop och Magnus Ljungkvist tar dagens humorpoäng: “Men kanske ligger förklaringen till moderaternas nedskärningar i vuxenundervisningen här någonstans. Att komplettera sin utbildning på komvux ska göras omöjligt, men köp gärna en amerikansk examen istället!”

Som de flesta av sina regeringskolleger har Sven Otto Littorin (m) inte mycket till akademiska meriter att ståta med. Av hans biografi (skärmdump) att döma blev det ingen examen från Lunds universitet, där han läste 1988 till 1991, om än en C-uppsats i nationalekonomi. Han tycks ha varit desto flitigare i studentpolitiken.

Däremot ska Littorin 1997 ha tagit en MBA-examen från Fairfax University i USA. Han skrev en masteruppsats om “ett tjänsteföretags etableringsstrategi i USA.” Därmed skulle Littorin, förutom Tobias Billström, master i historia från Cambridge, vara den ende minister som skaffat en examen vid ett utländskt universitet.

Om det nu inte vore för att Fairfax University — av allt att döma — är ett så kallat diploma mill — ett bluffuniversitet.

Fairfax University i Louisiana tycks numera ha bytt namn till Fairfax University Institute. Namnbyten är vanliga bland bluffuniversiteten, liksom att snylta på etablerade universitets renommé, i det här fallet Fairfax Campus vid George Mason University.¹

Fairfax University Institute gör ingen hemlighet på sin webbplats om vilken produkt de erbjuder. Tidigare erfarenheter kan räknas in i examen och en majoritet av studenterna ges dispens från hela eller delar av studieplanen:

However, the programs have been designed for those people who, at the time of acceptance and admission, are likely to be awarded a significant number of credits for prior work and educational experiences, thus reducing the time and work needed to earn a degree. This means that the majority of applicants tend to gain exemption (in whole or in part) from the Learning Plan part of the program.

The assessment of prior learning is an integral and important aspect of the program.

When an individual makes application to FUI we normally let them know fifteen to thirty days [depending on the volume of experience to be checked and analysed] of receiving the application how many credits are needed to earn a degree, and of these credits how many have already been earned by virtue of prior experience. We also provide information as to how many additional credits need to be earned in the program.

Just att ge akademiska krediter för “life experience” snarare än studier är ytterligare ett klassiskt kännetecken för diploma mills.

År 2000 ansökte Fairfax University om licensiering från delstaten Louisianas Board of Regents, som koordinerar högre utbildning i delstaten. Som ett villkor för licensiering krävde nämnden att Fairfax University skulle ackreditera sig hos DETC, som ackrediterar distansutbildningar, och lägga ned sina utbildningar på doktorsnivå, varpå Fairfax University drog tillbaka sin ansökan. I sitt protokoll konstaterar nämnden följande:

By withdrawing its application, Fairfax University agrees to discontinue operations immediately in Louisiana as an academic degree-granting institution.

Det torde vara ytterligare ett tecken på att något är skumt med Fairfax University.

USA:s utbildningsdepartement för en databas över eftergymnasiala utbildningar som godkänts av någon av de privata eller offentliga ackrediteringsorgan, vilka departementet anser är “tillförlitliga auktoriteter vad gäller kvaliteten i eftergymnasial utbildning” i enlighet med Higher Education Act från 1965. I den databasen söker man förgäves efter Fairfax University, som varken ackrediterats av den nationella ackrediteringsorganisationen CHEA eller DETC. Däremot förekommer Fairfax University på listor över icke-ackrediterade universitet, som man bör se upp med.

I vissa amerikanska delstater, till exempel Oregon, skulle Littorin därför av allt att döma begå ett brott om han åberopade sin examen på det sätt han gör i sin biografi på regeringens webbplats. Böter eller fängelse är påföljden för att hävda en examen från en icke-ackrediterad utbildningsinstitution.

Också i Sverige har problemet med diploma mills ökat på senare år. En lektor vid Mitthögskolan undervisade i elva år, trots att hans doktorsexamen var ogiltig, medan en anställd vid Stockholms läns landsting avskedades och polisanmäldes sedan det uppdagats att den doktorsexamen han åberopat var falsk.

Högskoleverket har uppmärksammat den drastiska ökningen av bluffexamina i en rapport och noterar att Sverige i stort sett saknar lagar för att bekämpa examina från bluffuniversitet, utom när det rör sig om urkundsförfalskning.²

Nu kan det ju vara så att Littorin själv är offer för ett bedrägeri och har betalat dyra avgifter för en examen som inte är något värd. Att ett universitet inte är ackrediterat behöver förstås inte heller betyda att den utbildning de erbjuder är värdelös. Men den är likväl inte en erkänd examen.

Uppdatering:

Politikerbloggen har fått en kommentar från Littorins pressekreterare som bekräftar uppgifterna:

“Sven Otto Littorin läste på distans vid Fairfax University under åren 1995 till 1997 när han var bosatt i USA. Han lämnade in sina inlämningsuppgifter och sin uppsats precis som han skulle.”

Littorin själv kommenterar i Expressen:

– Jag läste in en master på distans, uppsatsen handlade om Kreabs etableringsstrategi i USA. Jag uppfattade det som en seriös utbildning eftersom jag faktiskt hade kontakt med en handledare.

– Jag kommer inte ihåg var universitetet ligger, det var i USA och det var elva år sedan.

1. Det finns också ett University of Fairfax i Virginia, men det tycks ha etablerats efter millennieskiftet, erbjuder inga utbildningar i ekonomi och tycks dessutom inte heller vara ackrediterat. Och låt oss utgå ifrån att här inte bara föreligger slarv från Littorins sida: Hade han fått sin examen från GMU hade han säkerligen nämnt det i sitt CV.
2. Intressant nog hänvisar HSV:s rapport till flera skrifter av en viss Dr John Bjorn Bear, som själv har varit involverad i flera bluffuniversitet — däribland Littorins Fairfax University — men som nu för något slags korståg mot bluffuniversitet och distansutbildningar, åtminstone mot dem han inte själv är med och driver.

Mikael Wiehe har sedan början av 1970-talet utgivit sex album med Hoola Bandoola Band och ytterligare ett 20-tal album under eget namn. Han har dessutom turnerat fritt och deltagit i ett (nästan) oändligt antal manifestationer mot det ena och för det andra.

Men även om arbetsinsatsen är imponerande så ska man inte förringa de politiska förutsättningarna för att han skulle lyckas, nämligen marknadsekonomin och den grundlagsfästa yttrande- och organisationsfriheten.

Förutsättningarna för kollegerna på Kuba är dock radikalt annorlunda. Den kubanska konstitutionen är mycket tydlig om kubanernas ofrihet. Artikel 53 förklarar att:

”De materiella förutsättningarna för utövandet av dessa rättigheter [yttrande- och tryckfrihet] garanteras genom att press, radio, television, film och andra massmedia är statlig eller samhällelig egendom. Dessa media kan ej i något fall vara privatägda.”

Och artikel 62 förklarar att:

”Ingen av de medborgerliga friheterna får utövas för att överträda grundlagen och lagarna, eller mot den socialistiska statens fortbestånd och mål, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen. Brott mot denna princip är straffbara.”

Sådana paragrafer i någon av de svenska grundlagarna skulle med en gång omöjliggöra hela det fria svenska kulturlivet, precis som de förstås förstört det kubanska kulturlivet. På Kuba är alla privata dagstidningar, teatrar, biografer, teve-kanaler, skivbolag och bokförlag förbjudna. De fria bibliotek som finns är kraftigt förtryckta av säkerhetspolisen. Och många av de journalister och bibliotekarier friktion känner är dömda till långa fängelsestraff.

På Kuba skulle Hoola Bandoola Band varit en sedan länge skrotad dröm, istället för inledningen på Wiehes livsprojekt.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna på Kuba består inte bara av 69 samvetsfångar — som Wiehe antyder — eller ens av tusentals döda de senaste 50 åren (se Alexis Gainzas artikel i DN 28/2), utan av faktumet att ingen av de 11 miljoner människorna på Kuba äger någon av de mest grundläggande rättigheterna som krävs för att förverkliga drömmen om ett värdigt liv. De äger inte rätten att tänka och organisera sig fritt, och inte rätten att bestämma över sin egen ekonomi.

När Wiehe försöker vara solidarisk med det svaga Kuba gentemot det starka USA, sviker han alla de kubaner som vill använda det fria ordet för att uttrycka sin frustration över tillståndet i världen, precis det som varit hans egen livsluft. Men även om USAs rättsvidriga behandling av fångarna på Guantanamobasen, och historiska skuld till mycket av förtrycket i Latinamerika ska fördömas, kan det inte förklara och aldrig ursäkta det förtryck som Fidel Castro och den kubanska regeringen utsatt människor på Kuba för sedan januari 1959. Förtrycket är ett medel för att bevara makten, inget annat.

Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsarbete har pytsat ut 8,3 miljoner kronor vid sitt senaste sammanträde. Bland 27 lyckligt lottade organisationer återfinns Gudrun Schymans Feministiskt inititativ.

Vän av ordning undrar förstås varför ett av Sveriges minsta politiska partier ska få “etableringsstöd” för sin kampanjverksamhet. Borde det inte finnas regler mot att ge sådana riktade partibidrag?

Jodå. Den förordningen om statsbidrag för kvinnors organisering (2005:10989, §9) som delegationen ska följa stadgar tyvärr i klarspråk att bidrag inte får lämnas till politiska partier eller deras kvinnoförbund:

Bidrag får inte lämnas för verksamhet som bedrivs eller skall bedrivas av politiska partier eller deras kvinnoorganisationer. Med politiska partier avses i denna förordning partier som är representerade i riksdagen samt föreningar eller sammanslutningar av väljare som avser att under särskild beteckning ställa upp i allmänt val.

Ajdå. Det låter ju som att Fi skulle falla på den regeln. Men delegationen med det långa krångliga namnet finner tack och lov en väg runt den paragrafen:

Slutligen har organisationen Fi fått ett beslut som gäller under förutsättning att organisationen under 2007 inte beslutar att ställa upp i allmänt val. Bakgrunden är att statsbidraget enligt förordningen inte får lämnas till en organisation som har för avsikt att ställa upp i allmänna val.

Och vilken tur då, att det inte planeras några allmänna val i Sverige under 2007. Inte ens Fi kan avstå en självironisk kommentar:

Delegationens villkor, att Feministiskt initiativ inte under år 2007 beslutar om att ställa upp i val, ligger därför helt i linje med den verksamhet som styrelsen kommer att föreslå kongressen i mars.

Japp, och ska man ge pengar till sina egna kompisar får man förstås inte låta stelbenta lagar och förordningar stå i vägen. För en enkel googling visar att till exempel delegationens ledamot Annica Holmberg också bruka delta i Fi:s verksamhet — ja, man kan till och med se henne på bilder på Fis egen hemsida.

Fast vid närmare eftertanke borde de bilderna nog tas bort, innan någon av patriarkatets hantlangare får för sig att bidraget till Fi är vad det ser ut som: Ren korruption.

En del av er vet hur det är. Chefen kommer förbi med en massa pressmeddelande han/hon inte orkar sovra i själv. “Kan det vara något här att skriva om kanske?”

“Mer snö i Sälen när Kläppen får 5,6 mkr i regionalt stöd”, skriver NUTEK i början september.

Kläppens skidanläggning får alltså 5,6 miljoner spänn för att köpa fler snökanoner. Senast man åkte skidor i Sälen verkade inte Kläppen vara på ruinens brant, utan tvärtom ganska välmående (160 anställda). Till ett företag som dessutom har ett antal egna miljoner att investera, läggs alltså statliga skattepengar för att skid- och snowboardåkarna ska få bättre snö!?

Ja, jisses. Hur har diskussionerna gått? “Tja, när grabben åkte senast i påskas klagade han på att det var lite tunt med snön…”

Klart grabben ska ha lite puder!

Frondören säger: det suger!