Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsarbete har pytsat ut 8,3 miljoner kronor vid sitt senaste sammanträde. Bland 27 lyckligt lottade organisationer återfinns Gudrun Schymans Feministiskt inititativ.

Vän av ordning undrar förstås varför ett av Sveriges minsta politiska partier ska få “etableringsstöd” för sin kampanjverksamhet. Borde det inte finnas regler mot att ge sådana riktade partibidrag?

Jodå. Den förordningen om statsbidrag för kvinnors organisering (2005:10989, §9) som delegationen ska följa stadgar tyvärr i klarspråk att bidrag inte får lämnas till politiska partier eller deras kvinnoförbund:

Bidrag får inte lämnas för verksamhet som bedrivs eller skall bedrivas av politiska partier eller deras kvinnoorganisationer. Med politiska partier avses i denna förordning partier som är representerade i riksdagen samt föreningar eller sammanslutningar av väljare som avser att under särskild beteckning ställa upp i allmänt val.

Ajdå. Det låter ju som att Fi skulle falla på den regeln. Men delegationen med det långa krångliga namnet finner tack och lov en väg runt den paragrafen:

Slutligen har organisationen Fi fått ett beslut som gäller under förutsättning att organisationen under 2007 inte beslutar att ställa upp i allmänt val. Bakgrunden är att statsbidraget enligt förordningen inte får lämnas till en organisation som har för avsikt att ställa upp i allmänna val.

Och vilken tur då, att det inte planeras några allmänna val i Sverige under 2007. Inte ens Fi kan avstå en självironisk kommentar:

Delegationens villkor, att Feministiskt initiativ inte under år 2007 beslutar om att ställa upp i val, ligger därför helt i linje med den verksamhet som styrelsen kommer att föreslå kongressen i mars.

Japp, och ska man ge pengar till sina egna kompisar får man förstås inte låta stelbenta lagar och förordningar stå i vägen. För en enkel googling visar att till exempel delegationens ledamot Annica Holmberg också bruka delta i Fi:s verksamhet — ja, man kan till och med se henne på bilder på Fis egen hemsida.

Fast vid närmare eftertanke borde de bilderna nog tas bort, innan någon av patriarkatets hantlangare får för sig att bidraget till Fi är vad det ser ut som: Ren korruption.

“Skulle det stärka vårt anseende om en samling politiska noviser släpptes in i Rosenbad och Arvfurstens palats?” frågar Tyckfrihet och drar upp Maud Olofssons klavertramp innan centerpartiet kom ut som liberalt.

###Den som sa’t…

Men vi måste missförstå något. Härskar inte redan en okunnig novis (Phuket!) i Arvfurstens palats? Och i Rosenbad kamperar väl en avdankad kommunpolitiker från Katrineholm, känd för sina uttalanden om den kinesiska diktaturens beundransvärda stabilitet?

Nåväl, Tyckfrihet har en poäng i att borgaralliansen lär få svårt att knåpa ihop en gemensam utrikespolitisk plattform. Men inte för att de är noviser, utan för att de tycker ganska olika, och för att en hägrande regeringsmakt tycks kunna få dem att glömma alla hårda frågor de ställt till sossarna genom åren.

######Moderat cynism och Malms masterplan

Som dagens riksdagsdebatt visar står moderaterna för en stenhård allians med socialdemokraterna när det gäller att sälja vapen till diktaturer, avvisa terrormisstänkta till tortyr och hålla flyktingar borta från Sverige. Det kan bli svårt att jämka samman sådan realpolitisk cynism med till exempel Fredrik Malms geniala masterplan för en demokratifrämjande offensiv.

Friktion väntar således med att endorsa. Men en sak är säker: Det kan inte bli så mycket sämre än i dag. Vi behöver en utrikespolitik som handlar om något mer än att FN är fint och att Göran Persson är en statsman. Och vi behöver mindre av den utrikespolitiska nationalchauvinism som Tyckfrihet står för.

Redan rubriken “Vi har haft ofattbart tråkiga styrelsemöten” indikerar ju starkt att det är ett politiskt parti det handlar om. Sedan är det bara att bocka av punkt efter punkt:

######Ofattbart tråkiga styrelsemöten

1. “Men i den styrelse som bildades har det mest handlat om organisationen, om dagordning, stadgar och procedurfrågor. Inte om vad vi skulle driva för slags politik.”

2. Unga studentpolitiker “som sett det som en karriärmöjlighet att komma in i riksdagen”.

3. Politik- och personfrågor känns avgjorda på förhand innan årsmötet.

4. Maktstrider och dubbla agendor.

Jepp, precis som vilket parti som helst.

För en tid sedan rapporterade Bohusläningen om att vänsterpartiet i Uddevalla funderar på att bilda ett helt nytt parti inför nästa års kommunalval. Liknande funderingar har man redan haft i Fagersta. De lokala politikerna där gör kalkylen att om de förknippas med vänsterpartiet på riksplanet så kommer de att förlora väljare lokalt. Och det kan man förstå eftersom vänsterpartiet har extremt stort stöd i Fagersta och ganska stort stöd i Uddevalla.

######”Några vägrade att hälsa på mig”

Lars Ohly och Kalle Larsson kanske håller en tuff attityd utåt, men inåt är det ganska risigt i organisationen. Fråga bara en lokal vänsterpartist om stämningen i partiet. “Senaste årsmötet var en katastrof. Det var tydligt att vi var två grupper som inte pratade med varandra. Stämningen var ganska dålig och några vägrade att hälsa på mig”, är intryck som nått Friktions utsända i landet.

###Tunga namn avgår

Dessutom kan man studera vilka som har hoppat av: till dem hör ombudsmän, politiska sekreterare, länsförbundsordförande, en riksdagsledamot och nu till sist en landstingsledamot i Stockholm där vänsterblocket bara har en rösts övervikt. Det är knappast några marginella personer.

######Som moderaterna under Bo Lundgren

I november 2000 hade partiet 14 procent i SCB:s partisympatiundersökning, i maj i år hade det halverats till sju procent. Situationen verkar vara lik den i moderaterna under Bo Lundgrens tid. Oponionssiffrorna dalar, men alla i ledningen kör på precis som vanligt. Vänsterpartiet har fått sitt eget bunkergäng — ett gäng som inte ser att de faktiskt förlorar både fotfolk och tunga företrädare. Ett sekterisktiskt vänsterparti som motar bort alla “frihetliga” får det väljarstöd det förtjänar.

I artikeln i Bladet den 14 augusti är budskapet klart: Allt (nästan) är IMF:s fel. Men det budskapet är inte sant. IMF har inte motsatt sig någon hjälp till de svältande och IMF:s recept är inte “marknaden fixar allt”, vilket man kan läsa här.

I ett TT-telegram som kom torsdag 18 augusti kan man bland annat läsa att: “i det fattiga västafrikanska landet förblir undernäring ett ständigt problem, som delvis tycks bero på ensidiga och ohälsosamma matvanor — Att så förfärande många spädbarn dör i Niger kan enligt en del experter direkt relateras till en uppfödning på hirsgröt och otjänligt vatten.” Verkligheten är ofta komplicerad.

Gärna bra reportage skrivna av egna medarbetare på plats, men utan slentrianmässig kritik mot marknadsekonomin, tack.

De partier som lyckats bryta sig in mellan blocken har lyft frågor — miljön, invandringen, kristna värderingar, EG-motståndet — som inte haft någon naturlig hemvist längs vänster-högerskalan (för att sedan snabbt rättas in i ledet, men det är en annan historia).

######Lite hållbar utveckling och queer

När Beal ska precisera vad hans socialliberala alternativ ska stå för blir det däremot bara lite av varje: Lite av centern och folkpartiet, lite av miljöpartiet och vänstern. Lite individualism och antitotalitarism, lite hållbar utveckling och queer. Lite småföretagande och decentralisering, lite arbetstidsförkortning och kravmärkning.

Den socialliberala förnyelsen (för säkerhets skull försedd med frågetecken) blir bara pyttipanna på gammal skåpmat.

##Därför chanslöst

Och därför kommer ett socialliberalt parti aldrig att ha en chans. Det finns redan sju sådana partier. Vill man tippa skutan lite åt babord kan man välja vänsterpartier i tre smaker, vill man gira åt styrbord finns alliansens fyra partier att rösta på, beroende på hur många grader man vill ändra kursen.

######Det finns redan sju sådana partier

Beals marginaliserade socialliberaler har alla valmöjligheter i världen, så länge de är beredda att taktikrösta. För med varianter i betoning blir resultatet alltid en centristisk, socialliberal politik.

Vad det nu betyder. Pyttipanna, förmodligen.

I princip gillar vi idén att ta fajten med sverigedemokraterna och andra grupper i demokratins tassemarker. Sverigedemokraterna är i dag en beklaglig del av den svenska politiken och om ingen bjuder dem motstånd kommer den delen bara att bli större. (Och Almedalen mår
säkert bra av en vanlig hederlig politisk debatt bland alla träiga seminarier). Så go for it, Fredrick!

######Vi har lärt oss av våra *misstag*
Skulle vi säga.

Men vi har lärt oss av våra misstag och litar
inte igen på en politiker som tar fajten mot främlingsfientligheten.

###Folkpartiets ohemula flört
Vad kommer den här debatten att leda till? Tja, vi minns 2002: Påhejad av goda liberaler tog **Lars Leijonborg** tv-debatten mot Dansk folkepartis **Pia Kjaersgaard** och sverigedemokraternas **Sten Andersson**. Sålunda vaccinerat mot alla beskyllningar om rasism
kunde folkpartiet sedan ohemult flörta med främlingsfientligheten för att surfa från utplåning till 13,2 procent.

I november 2004 tog Leijonborg än en gång debatten med Jimmie Åkesson, för att ett par månader senare försöka sno en av sverigedemokraternas paradfrågor: Att per automatik utvisa kriminella utlänningar som missbrukar gästfriheten i vårt kära fädernesland.

Naturligtvis har Federley och centern något liknande i kikaren. Vi kan bara gissa att partiets valstrateger och Sven-Ollar i ohelig allians redan sitter och putsar på utspelet som ska rädda centerpartiet från fyraprocentspärren.

######Kort och *bitter* förälskelse

Så vi stålsätter oss inför det kommande sveket när centerpartiet sliter av sig den liberala kostymen och traskar tillbaka till den grönbruna myllan. Men det smärtar, för vi gillade verkligen New centern. Ah, att den förälskelsen skulle bli så kort och sluta så bittert!

Debatten om feminismen och genusforskningen fortsätter. **Bo Rothstein** fick genusforskaren **Anne-Marie Morhed** på sin sida och skrider till attack mot Eva Lundgren på DN-debatt. Snöpligt nog för Rothstein är Lundgren en professor av den gamla modellen, en oavsättlig samhällskritiker av det slag som Rothstein så klokt slagit vakt om.

###Riktiga publikationer

Även om turerna och anklagelserna är spännande, kan det vara läge att granska vad de svenska feministforskarna presterar i strikt vetenskaplig bemärkelse. Med detta avses förmåga att publicera sig i vetenskapliga tidskrifter, där texter blir publicerade först efter att ha granskats anonymt av andra forskare i syfte att avgöra om resultaten håller eller inte. De tyngsta tidskrifterna har ofta tuffare granskning och framför allt fler artiklar att välja mellan, varför de anses mer meriterande.

######Peer-review indikerar *vetenskaplighet*
Denna så kallade peer review-process är inte oproblematisk. Men den är alltjämt den standard enligt vilken forskare bedöms. Att skriva utredningar, böcker och populärvetenskapliga artiklar är högst berömvärt men för att dessa ska kunna göra anspråk på att vara något mer än vilket tyckande som helst, krävs att den som skriver också är en kompetent forskare.

###Internationellt kända?

Fil dr i historia **Karin Hassan Jansson** samt **Birgitta Meurling**, docent vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi i Uppsala, skriver på debattsidan i Upsala Nya Tidning att “En teoretiker som varit verksam på området är Eva Lundgren, andra är **Yvonne Hirdman**, **Joan Scott**, **Jeff Hearn** och **Robert Connell**. Alla är etablerade, internationellt kända, seriösa forskare” .

Både Yvonne Hirdman och Eva Lundgren ska således vara svenska forskare av internationell klass när det gäller feminism. Stämmer detta?

Yvonne Hirdman listar inga publikationer på sin hemsida men en sökning i gängse databaser avslöjar tydliga spår av en gedigen forskargärning:
Hirdman har en (samförfattad) publikation i American Political Science Review, samt en (samförfattad) i American Historical Review, båda på 70-talet. Detta väger tungt, för att inte säga mycket tungt. Båda artiklarna handlar dock om Sveriges kommunistiska parti under andra världskriget, inte om feminism.

###Underlig uppdelning
På Eva Lundgrens hemsida hittar vi mängder av publikationer “i urval”, sorterade under tre rubriker: “Böcker och större studier”, “Artiklar i urval” samt “Exempel på populärvetenskapliga artiklar”.

Uppdelningen mellan de två senare kategorierna verkar inte glasklar, den första publikationen under “Artiklar i urval” kommer exempelvis från NIKK magasin, som själv beskriver sig som ett nordiskt populärvetenskapligt magasin .

######Antal vetenskapliga publikationer på hela sidan: *En.*

Noggrann läsning av hela sidan avslöjar antalet vetenskapliga publikationer: En enda. Nämligen:

1. 1995: “Creating bodily gender in the fields of symbol and power” i NORA. Nordic Journal of Women’s Studies, Vol. 3 Nr. 2/1995.

###Anna Wahl dominerar Fosfor
En tredje svensk feministforskare som ofta nämns i debatten är **Anna Wahl**, som forskar i “Feminist Organization Studies” (förkortat Fosfor) på Handelshögskolan i Stockholm. Publikationslistan på Fosfors hemsida är fyllig. Men det är svårt att utläsa det vetenskapliga mertitvärdet, eftersom listan inleds med två kategorier, böcker och rapporter. Därefter kommer rubriken “Articles in journals”.

Av de sex publikationer som listas här, står Anna Wahl för fem. Men endast två av dem kommer från internationella tidskrifter. De är:

1. Anna Wahl, 1998, Deconstructing women and leadership. International review of women and leadership, Vol 4, No. 2, Dec 1998.
2. Anna Wahl, 1999, The Cloud — Lecturing on feminist research. I NORA Nos. 2–3 1999, Vol 7, pp. 97-108.*

Här dyker alltså NORA upp igen, Nordic Journal of Women’s Studies. Detta är en seriös vetenskaplig tidskrift från ansedda Routledge .

###Svårbedömd tidskrift
Wahls publikation i International review of women and leadership är det svårare att bedöma. Dels verkar tidskriften inte längre existera, dels är det svårt att verifiera att tidskriften använde peer-review när den existerade. Den person som på nätsidor anges som kontaktperson för tidskriften (Alison Crooke) har en e-post där breven studsar.

Det är således ganska skralt med publiceringar från de svenska genusforskare som det surrar som mest kring i debatten. Deras CV:n ser ändå fylliga ut, tack vare mängder av utredningar och populärvetenskapliga artiklar.

######Fylliga CVn tack vare *utredningar*

Intressant är också att ingen av de tre forskarna ovan bemödat sig om att presentera sin CV på ett sätt som gör det lätt för den nyfikne att skilja ut det vetenskapligt meriterande från det allmänna tyckandet.

Men det är säkert en ren tillfällighet.

Ulf Bjereld har nu i tio års tid publicerat nya spännnade resultat om svenskarnas syn på Natomedlemskap. Bjereld är så flitig att vi till och med missade ett av hans inlägg.

######Lika spännnade *rubriker* år efter år

I år är det under rubriken “Allt fler svenskar säger nej till medlemskap i Nato” som Bjereld tar till orda. En rubrik som är lika spännande som förra årets ”Svenskarnas Nato-motstånd ökar igen”.

Inte är det heller några nya rafflande kunskaper som sprids, utan mest Bjerelds anti-Natopropaganda, förklädd till opinionsundersökning.

###Problemet är DN-debatt
Men problemet är inte att Bjereld driver sina teser, utan att DN-debatt, med **Mats Bergstrand** i spetsen, låter honom veva sina teser varje år. Minnet hos DN:s debattredaktion är tydligt väldigt kort.

Tyvärr kan det kanske inte bli bättre när det viktigaste för denna debattsida på dekis är att skapa rubriker i andra medier, med hjälp av mer eller mindre usla undersökningar.

Kalmar läns SSU-distrikt har skickat in fler medlemsavgifter till förbundet än vad de har fått in lokalt. Detta skedde för runt åtta år sedan, så hur kommer det sig att det först nu kommit upp till ytan? Ja, tydligen är det i det här fallet inte större bidrag som är det direkt avgörande
skälet. I stället är det den interna ideologiska kampen i SSU. Kan det vara därför som några har missat att sopa undan spåren? Fanns kunskapen och viljan finns det ju ett och annat bokföringstrick man kan ta till. Eller har någon samlat på sig material för att vid rätt tillfälle släppa detta till medierna? Ju mer man läser om affärerna inom SSU, desto troligare ter de mest vildsinta konspirationsteorier.

###Nattliga intriger

Uppgifterna i Svd:s artikel om ombudsvalet i SSU-Umeå till senaste kongressen är ju sådana att de närmar sig det komiskas gräns. Tänk efter, halvvuxna personer går in mitt i natten på SSU-expeditionen och ändrar i medlemslistor, det är ju rena Watergate.

Jakten på kongressmandat verkar ha varit den verkliga drivkraften. Till saken hör att det på kongresserna finns starka “distriktspiskor”. Det gäller att vinna så många distrikt som möjligt och de ska vara så stora som möjligt. Vid de senaste ordförandevalen har kongresserna varit stormiga och kampen mellan höger och vänster inom SSU verkar ha skett med “alla tillgängliga vapen”: fiffel med bidrag, resurser som slussas till “rätt” personer, riggade val av ombud, med mera.

###Framtidens politiker – mästare på manipulation?

Och detta sker i Sveriges största politiska ungdomsorganisation. SSU är den organisation som utbildar de flesta framtida politiker – tyvärr. Vad får man för syn på politiken efter att ha skolats i SSU?

Vi väntar fortfarande på kommentarer från två som verkligen borde ha synpunkter på **Ardalan Shekarabi**, nämligen **Luciano Astudillo** och **Lina Afvander**. När får vi höra deras historier?