I väntan på nästa krig

Promenadsegern i Irak-kriget har förbytts i en besvärlig ockupation, så det lär nog dröja innan USA återigen åberopar sin preventivkrigsdoktrin. Men förr eller senare kommer världspolisen att rycka ut igen. Vad kommer krigsmotståndare och anti-amerikaner att göra under tiden?

Ah, kriget ­ var det inte härligt? Aldrig förr har västvärlden skådat sådana massdemonstrationer. Orkestrerade av protestproffsen i vänsterrörelsen drog hundratusentals människor ut på gatorna för att protestera mot USA. Och politikerna var inte sena att hänga på ­ ute i Europa Jacques Chirac och Gerhard Schröder, här hemma Perssons ministrar. Kändes det inte nästan som på Palmes tid? Att Saddam-regimen sedan föll som ett korthus spelar mindre roll.

Nästa krig kommer

Vem som står näst på tur är svårt att säga. Men om killar som Fidel Castro, Kim Jong-Il, Robert Mugabe, ayatollah Khamenei eller Moammar Khadaffi får sitta kvar vid makten, kommer någon av dem förr snarare än senare att provocera världspolisen att skjuta skarpt. Med eller utan världssamfundets tillåtelse kommer USA att ta till militära medel för att tvinga fram "regime change".

Bara att plocka fram banderollerna ur garderoben

Och då kommer vi förstås att få se samma demonstrationer som under krigen mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003, under paroller om att respektera folkrätten, verka för fredlig förändring, att USA inte har rätt att köra över världssamfundet. Eller bara i största allmänhet protestera mot USA-imperialismen. Det är bara att plocka fram banderollerna ur garderoben.

Men vad kommer anti-amerikanerna att göra i väntan på nästa krig? Vänsterpartister lär bränna ännu mer svenska demokratibiståndspengar på att studera "lokal demokrati" i Kuba, där kommunistpartiet är det enda tillåtna. Kpml(r) lär fortsätta att tåga med Nordkorea-fanor i förstamajtågen och åka till massmördaren i Pyongyang för att beundra potatisrevolutionen.

Vänstern stannade hemma

Är deras röst viktig? Jo, för om till och med svenska kommunister klippte vänskapsbanden, skulle de sända en viktig signal till despoterna i Havanna, Harare och Pyongyang om att inte ens deras gamla bundsförvanter i väst kan fördra deras förtryck.

Man kan ju hoppas. Men när demokratirörelsen i Iran i somras behövde omvärldens solidaritet stannade protestvänstern hemma. Ja, varför demonstrera om inte USA är fienden?

Annars ska de bara hålla käften

Men viktigare är förstås vad de europeiska ledare gör, som under Irak-kriget surfade på anti-amerikanismen.

Låt hoppas att den nya, europeiska utrikes- och säkerhetspolitik som Javier Solana och Chris Patten sägs fila på gör demokratisering och regimbyten till ett prioriterat mål. Med handel, bistånd och diplomati skulle EU kunna göra mycket för att stödja en fredlig demokratisering i fler länder.

I annat fall ska EU-ledarna bara hålla käften. Göran Persson kan inte hylla den kinesiska diktaturens stabilitet, Chirac kan inte skaka hand med Mugabe och Schröder kan inte bjuda in Castro ­ och sen komma och snacka om folkrätt, fredlig förändring och demokratiska medel den dag nästa internationella skurkstatskris är ett faktum. 

I detta nummer

»	I väntan på nästa krig
»	Mångfald och samarbete ger fred
»	Linje 3 slår till igen!
»	Skräpnyheternas högsäsong
»	Uselt, Jusek
»	VM-extra: Vad är du stolt över?
»	Suger & duger

Apropå...

»	Efter slagorden
»	Nyttiga demonstranter
»	Anti-anti-anti-anti-anti- anti-anti-amerikanismen

I detta nummer

»	I väntan på nästa krig
»	Mångfald och samarbete ger fred
»	Linje 3 slår till igen!
»	Skräpnyheternas högsäsong
»	Uselt, Jusek
»	VM-extra: Vad är du stolt över?
»	Suger & duger