Efter slagorden

Hur nöjda är personer inom fredsrörelsen med sitt agerande under Irakkriget? Frågan är berättigad, eftersom stora delar av fredsrörelsen lyckades gömma undan sitt absolut starkaste argument: Det är alltid fel att döda oskyldiga människor.

Istället präglades fredsrörelsens argumentationsarsenal av påståenden och åsikter som får Per Ahlmarks analyser att framstå som sunda, nyanserade och angelägna inlägg i samhällsdebatten.

Fel argument

Fredsrörelsen skulle kunna argumentera så här: "Vad Saddam Hussein gör och har gjort mot sin egen befolkning är fel. Men av samma skäl är det fel av USA att orsaka död och lidande för samma befolkning. Man kan inte döda för att visa att det är fel att döda."

Spelar det någon roll vad Saddam gjort?

Men så har det inte låtit i någon större utsträckning. Istället har det hetat:

• att USA bara vill åt oljan (öh, jaha, till skillnad från resten av västvärlden eller?),
• att Hussein inte är den värsta diktatorn (så om USA hade börjat med den värsta och sedan följt en strikt rangordning, hade det varit ok?),
• att USA alltid har för brått att ingripa med vapen i andra länders konflikter (har vi redan glömt Somalia, Rwanda och det forna Jugoslavien?).

Dessa argument brukar i regel kombineras med ett fördömande av Husseins regim. Men om man tycker att Husseins regim är hemsk, kan det ju vara fullt rimligt att ingripa ÄVEN om motiven delvis är oljedrivna, ÄVEN om det finns värre diktatorer, och ÄVEN om USA:s historia inte är fläckfri.

Blair värre än Hussein?

Det finns emellertid andra argument som hörts nästan lika tydligt. Men de är ännu sämre. Eller vad sägs om att "Iraks styrelseskick är en fråga för Iraks folk" (just det, dom har ju vant sig vid att leva i en diktatur nu, så det här med demokrati är väl inte så viktigt?).

Hussein fick ju ständigt 100 procents stöd

Favoriten är kanske ändå påståendet att det är Tony Blair som borde avgå, inte Saddam Hussein. Detta för att Blair inte följer opinionsmätningarna som visar att folk är krigsmotståndare, medan Hussein ju ständigt fick nästan 100 procents stöd.

Betyder då allt detta att kriget är ok? Inte nödvändigtvis. När USA på ett initierat tips om var Hussein befann, bombade ett bostadshus dog åtta oskyldiga civila. I efterhand konstaterades att tipset möjligen kan ha gällt huset intill. Eller var fullständigt fel.

Också kriget mördar

I tragedier som denna finns oändligt med skäl att vara krigsmotståndare. Saddam Hussein mördar, men det gör kriget också. Men när fredsrörelsen lämnar denna grundläggande pacifism baserad på allas rätt till liv, ger den sig ut på djupt vatten. Många så kallade fredsargument avslöjar en synnerligen ogenomtänkt demokratisyn.

Nu frossar fredsrörelsen i att man inte hittar några maffiga vapengömmor, förutom ett eller annat laboratorium för biologisk krigsföring. Andan är att eftersom det inte går att hitta några massförstörelsevapen, var Saddam inte farlig för oss, därför var det fel att ingripa.

Även detta argument bygger på att en diktator bör avlägsnas med våld endast om han är ett hot mot omvärlden. Vad Saddam gjort mot sin egen befolkning tycks inte spela någon roll.

Förutsägbart krig

Det rådde väl egentligen ingen tvekan om att USA skulle ingripa förr eller senare, oavsett vad Blix & Co hade att säga om sakernas tillstånd. Ej heller kan någon ha tvivlat på USA möjligheter att segra i fysisk bemärkelse, låt vara att tipsen om hur lång tid det skulle ta varierade högst betänkligt.

Nu, efter det förutsägbara, befinner vi oss i det genuint oförutsägbara — och påverkbara. Ett möjlighetens fönster har öppnats.

Även pacifister kan komma att betrakta kriget som lyckat

Vill det sig riktigt illa, kan Irak fastna i en ny situation som bara är marginellt bättre än situationen under Hussein.

Går det väl, kan även pacifistiskt sinnade personer i framtiden komma att betrakta "Operation Iraqi freedom" som ett förhållandevis lyckat projekt.

Det logiska borde vara att fredsrörelsen nu ombildas till en demokratirörelse. Fast med tanke på argument av typen "Det är inte Saddam Hussein som borde avgå — det är Tony Blair" kanske det inte är någon bra idé trots allt. 

I detta nummer

»	Lööw och den goda propagandan
»	Efter slagorden
»	LO:s lika goda kålsupare
»	Hellre Schröders kris än Perssons enpartistyre
»	Suger & duger

Apropå...

»	Bomberna kommer, tänk!
»	Till Per Ahlmarks försvar
»	Den extrema mittens halvmesyrer

I detta nummer

»	Lööw och den goda propagandan
»	Efter slagorden
»	LO:s lika goda kålsupare
»	Hellre Schröders kris än Perssons enpartistyre
»	Suger & duger