Hyckleri vs. hyckleri

Det som präglar hela debatten om Irak-kriget är att ingen av linjerna äger någon trovärdighet. Alla hycklar och följer slaviskt Bushs agenda, oavsett om de är för eller emot. Den enda linje som faktiskt skulle leda till något bra kräver självrannsakan och ursäkt.

Men istället föreslog Bush i måndags en ny resolution till säkerhetsrådet, och Chirac tog avstånd och förklarade att han ville vänta i fyra månader till. Det enda som är säkert är att hyckleriet vinner.

Fredsdemonstranterna lyckas inte samla några massor för fred om det inte är USA som är hotet. Ingen demonstrerar för fred i Sudan, Tjetjenien, Burma, Kongo och så vidare, trots att antalet offer där knappast är mindre än vad det skulle bli vid ett anfall mot Irak.

Inte heller har den självutnämna fredsrörelsen tagit till gatorna för att visa solidaritet med de offer Saddam redan har på sitt samvete efter krigen mot Iran, Kuwait och sin egen befolkning.

Lagomlinjen lika falsk

Lika falsk är lagomlinjen, som knyter an till Chirac och Schröder och som går ut på att inspektörerna ska bli fler och få mer tid, men att det vore helt fel att kriga. Inspektörerna är helt beroende av att det finns ett trovärdigt hot om anfall. Inte förrän hotet blev reellt släppte Irak in dem. Att vara för inspektörerna men mot bomberna är att plocka russinen ur kakan och både äta den och ha den kvar.

Falskheten är förstås också ett problem för USA-kramarna i folkpartiet och moderaterna. Inte heller de har en egen agenda, utan grundar sina ställningstaganden på illusionen om att USA alltid är frihetens och demokratins försvarare.

Och de kommer aldrig bli trovärdiga förrän de erkänner att den amerikanska utrikespolitiken är nyckfull, dubbelmoralisk och ofta misslyckad. Stödet för regeringarna i Egypten, Saudiarabien och Pakistan är en av de viktigaste orsakerna till att många oppositionella pressats ut i den radikala islamismen. Det konstaterar Kanan Makiya, oppositionell exilirakier, i en självkritiska granskning av den arabiska vänsterns misslyckanden i Arena i höstas.

Borde tvingats avgå

Men tyskarna, ryssarna och Chirac personligen är lika goda kålsupare som Bush. Filmen "Vår vän Saddam" på "Dokument utifrån" i veckan visade hur de alla sålt vapen eller fabriker för massförstörelsevapen till Saddam.

Bilden från början av 1980-talet när Chirac och Rumsfeld sitter i en soffa och förhandlar med Saddam borde inte kunna visas i dag utan att de båda tvingas avgå.

Chirac och Rumsfeld sitter i en soffa och förhandlar med Saddam

Men istället hävdade Frankrikes utrikesminister Villepin i söndags att målet ska vara att avväpna Saddam inte att bidra till ett regimskifte.

Just detta är själva kärnan i problemet: att ingen linje är trovärdig, att alla positioner grundar sig på förljugenhet och hyckleri.

För å ena sidan är det oförsvarligt att inte göra något åt att Saddam fortfarande sitter vid makten trots att han startat flera krig, försökt folkmörda den kurdiska befolkningen, nästan lyckats framställa kärnvapen, konsekvent fängslat och mördat oppositionella och vägrar förklara vad han gjort med ingredienserna till de kemiska och biologiska vapen som han importerat.

Bush luktar också illa

Men å andra sidan luktar det lika illa att som Bush vilja starta krig mot denna tyrann, utan att samtidigt erkänna USAs egen skuld i att Saddam är den han är, och utan att erkänna att hela Mellanösternpoliken är ett enda stort svek mot demokratins ideal.

Men ett sådant erkännande från Bush och de europeiska ledarna dock erbjuda en möjlighet att få opinionen med sig för att göra något åt problemet Saddam. Det skulle öppna vägen för en ny gemensam politik i Mellanöstern, en politik vars främsta mål vore att främja de krafter som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Så resonerar Timothy Garton Ash i en artikel i New York Review of Books och menar att en sådan strategi skulle kunna överbrygga den konflikt som rivits upp mellan gamla Europa och USA de senaste veckorna.

Dags för avbön

Den svenska vänstern har avkrävts en vitbok om stödet till de kommunistiska regimerna i östra Europa.

Först 2003 demonstrerar de för fred i Irak

Det vore inte mer än rätt att USA-kramarna i borgerligheten gjorde avbön för att under årtionden ha blundat för USAs stöd till tyrannerna i Mellanöstern.

Under tiden vi väntar kan den så kallade stoppa kriget-rörelsen fundera ut hur det kommer sig att det är först 2003 de demonstrerar för fred i Irak. 

I detta nummer

»	Hyckleri vs. hyckleri
»	För vettig för vänstern
»	Suger & duger

Apropå...

»	Anti-anti-anti-anti-anti- anti-anti-amerikanismen
»	Bomberna kommer, tänk!
»	Den extrema mittens halvmesyrer

Sveriges pensionärer blir allt friskare. En 65-åring har idag 10-15 aktiva år framför sig — minst. Fler borde därför göra som Alf Svensson, vägra falla för åldersstrecket. Ännu fler borde starta en politisk karriär efter avslutat yrkesliv. Det skulle Sverige må mycket bra av."

I detta nummer

»	Hyckleri vs. hyckleri
»	För vettig för vänstern
»	Suger & duger