Från ord till handel

Ge u-länderna ett årligt skadestånd på tio miljarder kronor för vår exploatering. Det förslaget kommer från ingen mindre än nyblivne riksdagsledamoten Mauricio Rojas, högerspöket som den globaliseringskritiska vänstern älskar att hata.

Logiken är enkel: Varje år förlorar u-länderna 430 miljarder kronor på EU:s handelshinder. Inte mer än rätt, resonerar Rojas, att Sverige betalar tillbaka sin beskärda del till fattiga människor i u-länderna.

Ökad export med 700 miljarder

Rojas idé är godhjärtad, men lite bakvänd. Istället för att betala skadestånd för protektionismen, borde vi förstås avveckla den. Men motionen funkar: Den fäster uppmärksamheten på vad som borde vara första prioritet för var och en som tycker att internationell solidaritet förpliktigar till mer än att dansa samba i demonstrationståg.

För det handlar om stora belopp. Enligt Unctad skulle u-ländernas export kunnat öka med 700 miljarder dollar 1995-2005, om i-länderna hade öppnat sina marknader för industriprodukter som är typiska för u-länder: skor, kläder, plast- och gummivaror och så vidare.

Mer än att dansa samba

Enligt UNDP går u-länderna årligen miste om 60 miljarder dollar på grund av de rika ländernas jordbruksstöd och tullar på textilier och kläder.

Som en jämförelse: För att nå FN:s millenniemål att halvera världsfattigdomen till år 2015 skulle det räcka med ytterligare 50 miljarder dollar om året i utvecklingsbistånd.

Inte bara handelshinder

Nu kan man förstås inte reducera femtio års utvecklingsproblematik till en fråga om handelshinder. Men att avskaffa EU:s tullar och subventioner är ändå den största hjälp vi kan ge u-länderna i dag.

För det första är det en konkret, politisk åtgärd som går att besluta om i morgon. Jämför med globaliseringskritikernas Tobinskatt, som faller redan på att det inte finns någon överstatlig, global politisk ordning som kan fatta beslutet, än mindre implementera det.

En idiotsäker lösning

För det andra är det en idiotsäker lösning. Det värsta som kan hända är att u-länderna inte utnyttjar möjligheten att sälja sina varor till oss.

Såväl skuldavskrivningar och bistånd som strukturanpassningsprogram är däremot trubbiga och osäkra instrument för utveckling, eftersom de lägger förändringsbördan på u-länderna. Men u-länder har en oslagbar förmåga att svika alla sådana förväntningar, just eftersom de inte är fungerande, rättsstatliga, icke-korrupta och demokratiska stater — annars vore de inte u-länder.

Vänstern saknar svar

För det tredje lägger det ansvaret hos oss, snarare än hos dem. Oavsett vad som händer i Långtbortistan, kan EU, USA och Japan ta sitt moraliska ansvar. Och vill man förändra världen, måste man börja med sig själv.

Men just i fråga om EU:s protektionism kan den så kallade nya vänstern och dess flaggskepp Attac inte ge några raka svar. De kan inte ens bestämma sig för om EU och den parlamentariska demokratin är något att ha.

Den som inte nöjer sig med att tro att en annan värld är möjlig utan också vill ge världen en knuff i rätt riktning, får nog söka sig någon annanstans. 

I detta nummer

»	Göran och statisterna
»	Lobbyns makt
»	Inga sprickor i kolossen
»	Från ord till handel
»	Suger & duger

Apropå...

»	Svepande attacker
»	% + Cap = sant!
»	Sammanbrott i Seattle

I detta nummer

»	Göran och statisterna
»	Lobbyns makt
»	Inga sprickor i kolossen
»	Från ord till handel
»	Suger & duger