När Jan och Henning
inte kunde hålla tyst

I höstas höll flera länder en tyst minut med anledning av tragedin på Manhattan. Jan Guillou och Henning Mankell deltog inte, vilket givetvis är i sin ordning. Båda har dock gjort en ganska stor poäng av att de inte deltog. Friktion frågar: Vad var poängen?

Kanske deltar Jan och Henning aldrig i tysta minuter av princip. Kanske deltar de bara om antalet offer överstiger en viss gräns, eller om offret var svensk statsminister.

En annan tänkbar förklaring är ju att de helt enkelt gick på känsla: Herrar Guillou och Mankell kände kanske inte tillräckligt starkt med de offer som dog den 11 september.

Egen tystnad?

Tragedin i Rwanda fick ingen tyst minut, har det påpekats. Så sant, i varje fall ingen som sanktionerades av statsministern och som fick folk att stå stilla i höstregnet på Sergels torg.

Människors känslor är ofta inte politiskt korrekta

Kanske höll Jan och Henning en egen tystnad någonstans, det vet vi inget om — de gjorde hur som helst ingen stor poäng av det i så fall.

Människors känslor är ofta politiskt inkorrekta. Vi blir i regel rejält ledsna om någon i familjen dör, men bläddrar oberört förbi familjesidornas dödsrunor om vi inte känner igen namnen.

Vi chockas mer över en bilolycka med dödlig utgång på vår egen gata än om den inträffar i andra änden av stan. En bilolycka i andra änden av landet får oss inte ens att blinka.

Okej att låta bli

Allt detta betyder nu inte att vissa dödsfall är generellt sett värre eller mer fel än andra. Många blev genuint skakade över tragedin i New York för att något hemskt inträffade på nära håll — nära i kulturell snarare än i geografisk bemärkelse.

Självfallet är det okej att hantera denna chock genom en tyst minut, och självfallet är det okej att låta bli om man känner att det inte är påkallat. Men vad vill den säga som i den offentliga debatten gör en poäng av att den tysta minuten inte borde ha hållits? Ska alla offentliga sorgemanifestationer följa något slags hierarkiskt ordnad headcount, där ingen katastrof får tas an innan alla med fler offer betats av i vederbörlig ordning?

Det är okej att låta bli om man vill

En snäll tolkning av herrarnas agerande är att de inte vill att svensk utrikespolitik ska baseras på samma känslomässiga prioriteringar som gör att vi blir mer upprörda över döda i Amerika än i Afrika. Men hur moget är det att racka ned på en tyst minut för att få fram en sådan okontroversiell självklarhet? 

I detta nummer

»	Fetare plånbok med Persson vid rodret
»	Den dåliga svenska skolan
»	När Jan och Henning inte kunde hålla tyst
»	Re: Extra mycket reklam, tack!
»	Suger & duger

Apropå...

»	I skuggan av Palme
»	Minnet en murbräcka
»	178 naiva gör bort sig

I detta nummer

»	Fetare plånbok med Persson vid rodret
»	Den dåliga svenska skolan
»	När Jan och Henning inte kunde hålla tyst
»	Re: Extra mycket reklam, tack!
»	Suger & duger