Kramförbund
för USA-vänner
Supporterklubbars uppgift är att oreserverat heja på och stödja favoritlaget, i med- som motvind. På samma sätt funkar de föreningar som hejar på världspolitikens spelare. Svensk-kubanska föreningen, Samfundet Sverige-Israel och Svensk-kinesiska vänskapsförbundet har fått en kollega i Amerikabrev.nu, ett nätverk för Amerikavänner.
På DN-Debatt (27/10) utlyser de en "upplysningsoffensiv" om det "verkliga" tillståndet i USA. Bakom artikeln ligger, som väntat, en handfull borgerliga politiker och innegänget från thinktank-högerns olika uppenbarelser.
Tesen är att nyhetsrapporteringen ger "nidbilder" och bara har plats för "eländesjournalistik". Ett klassiskt kramförbundstrick — att skylla på massmedierna (i detta fall, får vi förmoda, mindre på att medierna propagerar sina kapitalistiska ägares intressen än på den vänstervridna journalistkåren).
Gör det lätt för sig
Som motbild väljer USA-kramarna ett handfull exempel på den sociala revolution som genomfördes under Clinton-eran.
Klassiskt trick från kramförbund
 |
Ytterligare ett klassiskt kramargrepp: att göra det lätt för sig. För det är ju inte mot sociala förbättringar som sansade USA-kritiker vänder sig.
Ta Svensk-kubanska föreningen som exempel. Minns att läskunnigheten och läkartätheten är högre i Kuba än i andra latinamerikanska länder. Det är förstås ett skenargument för Castroregimen och som aldrig kan rättfärdiga övergrepp mot Kubas befolkning.
Intellektuell ohederlighet
Nu är det skillnad på att krama Kuba och att krama USA. Men den intellektuella ohederligheten är likartad. Hade författarna till DN-artikeln velat utsätta sin ståndpunkt för en prövning, borde de ha försökt argumentera mot USA-kritikernas tuffaste motargument.
Det försöker de däremot på hemsidan Amerikabrev.nu. Här får vi till exempel veta att George Bush inte alls är dum (för varför skulle han i så fall ha så smarta rådgivare?) och att alla andra amerikanska politiker också är för dödsstraffet. Men vi får inte veta hur det gör att vi kan bortse från att presidenten för "världens viktigaste demokrati" redan innan han blev vald hade hundratals människoliv på sitt samvete.
|
Skenargument som inte kan rättfärdiga övergrepp
|
Och här får vi veta att USA har goda syften i sin utrikespolitik, men ibland tyvärr tvingas alliera sig med otäckingar för att bekämpa värre otäckingar. Men vi får inte veta hur det rättfärdigar övergrepp som Vietnam-kriget, statskuppen i Chile eller för att ta ett aktuellt exempel, mångmiljardstödet till Saudiarabien, Egypten och andra förtryckarregimer.
De kramar USA, inte de liberala och demokratiska idéer USA står för. Så om den amerikanske presidenten bär ansvar för hundratals avrättningar måste det rättfärdigas med en lika-goda-kålsupare-saltomortal. Och om USA agerar i strid med demokratiska och liberala principer i utrikespolitiken, måste också det rättfärdigas med en pragmatistisk ad hoc-lösning.
Apologeternas exegetik
Det vänskapsförbunden ägnar sig åt är exegetik. Frågan är inte om USA, Kuba, Israel respektive Kina agerar rätt enligt anhängarnas egna politiska principer (oavsett om det är liberalism, marxism eller maoism). Frågan är hur de kramade ländernas agerande kan rättfärdigas och ursäktas. Och då tvingas apologeterna bända på sina principer.
|
Det är bekvämare att försvara dödsstraffet
|
Till slut riskerar principbygget att rasa samman under bördan av ad hoc-ursäkter. Svensk-kubanska tycks till exempel nu helt ha slutat försöka visa att Kuba är demokratiskt — istället ifrågasätter de den parlamentariska demokratin.
Kommer samma sak att hända med Amerikavännerna? I slutändan är det förstås bekvämare att försvara dödsstraff eller stöd till förtryckarregimer än att behöva ursäkta sig hela tiden. 
I detta nummer
Apropå...
| » | Förenklingens charlataner |
| » | Den extrema mittens halvmesyr |
| » | Om 1998, borgerligheten och Timbro (en tråkig historia) |
I detta nummer