Björklund fegar.

Det är knappast med flaggan i topp som fp går mot graven. Kampen mot Leijonborg ballade helt ur för några veckor sedan. Trots detta fanns det ingen motkandidat.

Jan Björklund ställer ju inte upp mot Leijonborg, utan väntar tills denne tagit skylten från väggen. Det är fegt -- både Stockholm och Göteborg ropar på honom -- och kampanjen som den nu ser ut gynnar inte någon.

Avsaknaden av en motkandidat gör striden skitig.

Det är nämligen avsaknaden av motkandidat som gör ledarstriden så skitig, och har sprängt hela det ledarkollektiv som skulle styra fp de kommande tio åren. För att få Leijonborg att avgå måste ju Björklundisterna först övertyga partiet om att Leijonborg är kass, och sedan övertyga honom själv om det.

Och hur trevliga folkpartister än är kan det aldrig bli en trevlig process.

Borde ställa upp

När Andres Käärik (ordförande för folkpartiet i Stockholms län) intervjuades om partiledarfrågan i P1:s lördagsintervju (25/8) vågade han inte säga att Björklund uppmanat honom att kampanja, men han kunde inte heller dementera att de diskuterat kandidaturen. Därmed hade han inget annat budskap att förmedla än att Leijonborgs ledarskap inte varit tillräckligt kraftfullt. Syftet med att ställa upp på intervjun var med andra ord bara att ytterligare kasta skit på Leijonborg.

Om interndemokratin fungerade borde Björklund alltså ställa upp i partiledarvalet och låta ombuden på landsmötet välja. Det är ju han som är ansvarig för att smutskastningen fortsätter. Och det skulle rensa luften åtskilligt om folk kunde börja argumentera för respektive kandidat -- vilket är brukligt i Organisationssverige -- istället för emot.

Björklund håller dessutom på att tappa mark. Allt fler känner att kampanjen gått för långt, att varken den ena ella andra får vinna om partiet ska läka före valkampanjen, vilket är ytterligare ett argument för Björklund att öppet proklamera sin kandidatur

Svar på frågan

Är det verkligen Björklund ni vill ha?

Han skulle ta tillbaka initiativet och Leijonborg skulle på allvar behöva fråga sig om han vågar. Efter landsmötet skulle förlorarna kunna ta förlusten raka i ryggen och slippa bråka om vem som egentligen hade mest stöd.

Men detta kommer inte att ske för interndemokratin fungerar inte. Folkpartister älskar att konspirera, men ingen tycker om en konspiratör. Ombuden på landsmötet i oktober skulle inte att belöna Björklundisternas kampanj oavsett vem de tycker skulle vara den bäste partiledaren.

Här finns alltså en uppenbar konflikt mellan partiets struktur, som omöjliggör en vital konkurrens om positioner, och partiets ideologi, som säger att det inte finns några frågor som inte går att debattera. Förslaget om att partiledarfrågan ska avgöras genom medlemsomröstning är därför ett steg i rätt riktning.

Den förändringen skulle också ge svar på frågan: Är det verkligen Björklund ni vill ha?