Justitieminister Thomas Bodström har föreslagit att partnerskapslagen skall förändras så att samfund skall få rätten att registrera. Därigenom skall homosexuella par likställas i större utsträckning med heterosexuella.

Förslaget vållade -- som väntat -- protester. Präster från de flesta samfund deklarerade att de inte tycker att samfundet ska ta rätten om det erbjuds den -- och skulle förslaget bli tvingande finns det många samfund som hellre avsäger sig vigselrätten.

Det är rätt gjort av samfunden. Bodströms förslag bygger på en sammanblandning av vad som är religiösa och vad som är sekulära frågor. I Sverige har vigselakten genom kyrkan kommit att bli den normala vigseln -- att gifta sig borgerligt är det avvikande.

Vigseln är en legal fråga.

Samtidigt är vigseln -- och ett registrerat partnerskap -- först och främst en legal fråga. När ett par gifter sig förändras stora delar av det legal skyddet för det, vad gäller sådant som arvsrätt och liknande. Vigseln är först och främst en fråga för staten.

Men nu har vi slutligen gjort oss av med statskyrkan. Svenska kyrkan är inte längre Sveriges statskyrka -- och bör därför inte heller sköta om statliga uppgifter, som vigseln.

Svenska kyrkan vägrade vigslar

Ett uppdrag som Svenska kyrkan för den delen inte har skött alltigenom snyggt genom historien. Under 1800-talet var det ett flertal gånger som Svenska kyrkan vägrade par att gifta sig. För att de var skilda? För att de inte var kristna?

Nej, för att de råkade tillhöra fel samfund -- förutom att de var medlemmar i Svenska kyrkan, vilket alla var tvungna att vara.

1908 infördes borgerlig vigsel.

Under 1800-talet utvidgades sedan vigselrätten sakta men säkert. Fler samfund fick vigselrätt, men långtifrån alla. 1908 införs borgerliga äktenskap i Sverige. De som framtill dess hade förvägrats vigsel av kyrkan kunde nu gifta sig borgerligt i stället -- och det var det många som gjorde av religiösa skäl, då deras kristna samfund inte hade vigselrätt.

De sista av frikyrkorna som fick vigselrätt gjorde det på 50-talet. Dessa har alltså inte haft vigselrätten mer än i 40 år.

Legala uppgifter är statliga

Men nu finns möjligheten. Ingenting talar för att staten skall låta samfund sköta om statliga uppdrag. Så lika fel som det vore att staten tvingade samfund att registrera partnerskap, vore det att låta dem behålla vigselrätten.

Det är hög tid för att civiläktenskap, borgerliga vigslar, blir det enda juridiskt giltiga giftermålet. Samfunden skall naturligtvis få ha vilka akter de vill, en förbönsakt som liknar dagens vigsel ska naturligtvis få finnas. Men det rent legala bör vara statens uppgift -- ingen annans.

Svenska kyrkan är ett samfund bland andra.

Och i all de samfund som inte hade vigselrätt finns redan traditionen. Det är bara att återuppleva hur det såg ut i början på förra seklet. För Svenska kyrkan är det bara att inse att det är ett samfund bland andra och inte längre är en statlig kyrka -- och därmed inte heller bör fullgöra statliga uppdrag.

Det bästa vore att justitieministern tänker ett steg längre och inför civiläktenskap i stället för att slåss med dem inom kyrkan som ser allt utom kärnfamiljen som styggelse.