Bland alla svenska kravmaskiner finns det nog ingen som så gärna använder uttrycket rättvisa som just LO. I LO:s tappning handlar rättvisa om att förbättra positionerna för kvalificerade arbetare som lyckats etablera sig på arbetsmarknaden, gentemot högre utbildade arbetstagare respektive de som inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden alls.

På senare år har LO också lyckats få upp ögonen för rättvisa mellan könen. Med kvinnlig ordförande kan denna kamp tänkas gå lättare, låt vara att LO alltid tycks knaka i fogarna om de feministiska slagorden skanderas för högt.

För visst slår ålderschocken till?

Och mitt i sommartorkan försåg LO sin samhällsanalys med ännu en dimension: nu skall rättvisa också innefatta rättvisa mellan generationerna. Statsfinanserna liknar nämligen återigen ett dukat bord, och frågan är vem som ska få ta för sig av det växande överflödet.

För att slippa sänka skatten menar LO att de offentliga överskotten skall samlas i en fond, ur vilken framtidens omsorg om de äldre skall finansieras. En reserv på 400 miljarder skall byggas upp för att tillfredsställa de skriande behoven när ålderschocken slår till om ett par årtionden. För visst slår den till?

En inte alltför tung börda

Låt oss ta en titt på statistiken. Vårdbehovet stiger med åldern, så även bland pensionärerna. Allra mest kostar omsorgen för dem som är över 85 år. Om denna grupp sätts i relation till den arbetande befolkningen, erhålls ett mått på hur mycket omsorgsbördan belastar ekonomin.

Idag går det fyra åldringar på 100 i arbetsför ålder, år 2020 kommer deras relativa antal ha stigit med en tredjedel och år 2040 kommer det att vara 200 procent högre än idag. En ganska kraftig ökning alltså, även om den inträder först om ett par decennier.

Omsorgsbehovet handlar om "cost of dying"

Men ny forskning visar att omsorgsbehovet snarare handlar om "cost of dying", det vill säga att kostnaden är ungefär densamma oavsett när man dör.

Ett intressantare mått på försörjningsbördan skulle därför vara hur många pensionärer som befinner sig i livets slutskede jämfört med den arbetande befolkningen. Denna siffra, för 5 års återstående livslängd, ligger idag på knappt 8, har år 2020 stigit med cirka 16 procent och år 2040 med 67 procent. Fortfarande rör det sig om en betydande ökning, fast på fyrtio års sikt.

Dessa nya rön, kombinerade med den allmänt förbättrade folkhälsan, har fått OECD att förutspå minskande kostnader för svensk äldreomsorg de kommande decennierna. Öven Socialdepartementet meddelade nyligen att det korrigerat kostnadsprognosen nedåt.

Mot bakgrund av detta framstår LO:s utspel som extra märkvärdigt. Den som inte reagerar med ryggmärgen så snart LO talar om statliga fonder borde åtminstone fråga sig varför det skall byggas upp reserver för kostnader som inte ökar. Den illvillige skulle dessutom kunna fråga sig om staten på samma sätt skall öka upplåningen i beaktande av de i framtiden minskande kostnaderna för skola och barnomsorg.

Den gynnade generationen

Vidare kan frågan ställas huruvida det är just framtidens pensionärer som skall ha första tjing på de offentliga överskotten. Den grupp som orsakar den spridda paniken kring den demografiska utvecklingen är fyrtiotalisterna. Detta är förmodligen historiens mest gynnade generation någonsin. I varje skede av livet har fyrtiotalisterna lyckats kapa åt sig ett maximum från den offentliga ekonomin.

Fyrtiotalisterna har fått mer än nog

De utbildade sig medan Sverige fortfarande var en utbildningsnation av rang. De kunde på 70-talet köpa en rymlig villa och skicka räkningen vidare till staten, som ordnade biffen med inflation och räntebidrag. När 90-talskrisen kom satt de tryggt på sina positioner och kunde förnöjt titta på medan staten skar i välfärdstjänster och transfereringar som de inte längre behövde.

Kort sagt, fyrtiotalisterna har fått mer än nog av den gemensamma kakan, och skall vara glada om senare generationer över huvud taget är intresserade av att finansiera deras omsorg och pensioner.

Intressepolitik gånger två

Slutsatsen blir med andra ord att LO:s förslag inte alls handlar om rättvisa, utan om att organisationen på detta vis lyckas förena två starka intressen: dels den socialdemokratiska rörelsens intresse att behålla sin makt över en stor del av ekonomin, dels fyrtiotalisternas intresse att göra sorti på samma extravaganta sätt som de hittills dominerat scenen. För givetvis är den stora majoriteten av LO:s medlemmar fyrtiotalister, och givetvis är den chefekonom som själv kläckte förslaget också fyrtiotalist.

Det finns dock tröst för den som inte vill vara med och betala notan. För "ålderschocken" är ett fenomen som kommer att drabba alla utvecklade länder och ett stort antal utvecklingsländer. Om det inte passar går det alltså fint att utvandra till ett land med snällare pensionärer.