Få samhällsdebattörer retar upp folk så mycket som Per Ahlmark. Det är ganska intressant, eftersom Ahlmarks käpphästar rimligen borde vara okontroversiella: Han är emot diktatur, folkmord och svältkatastrofer.

Ahlmark nöjer sig i regel inte med att argumentera emot dessa tre i största allmänhet. Han grundar sitt skrivande på samhällsvetenskaplig forskning som visar på de samband som finns mellan diktatur, folkmord och svältkatastrofer. Forskningen, hämtad från framför allt Rudolph J Rummel och Amartya Sen, kan sammanfattas i tre punkter:

1. Demokratier startar inte krig mot varandra.
2. Det politiska mördandet i diktaturer stod för 98 procent av folkmorden under 1900-talet.
3. Svältkatastrofer uppstår inte i demokratier.

Mängder av tid och energi har lagts ned på att försöka slå hål på åtminstone punkt 1 och 2. (Den tredje punkten kommer från Amartya Sen, som har hög trovärdighet i vänsterkretsar -- vilket förmodligen beror mer på att han pysslat med fattigdomsmått och ulandsekonomi än på att han är särskilt socialistisk).

Tröttsam jakt på medlöpare

Försöken har inte riktigt lyckats: för att hitta exempel på demokratier som inte krigar med varandra måste man ha en väldigt vid definition av vad en demokratisk stat är. För att invända mot punkt två tvingas man använda en definition av folkmord som inte är standard, och/eller blunda för vad herrar Lenin och Stalin pysslade med.

Således: Ahlmarks teser håller. Den intressanta frågan är varför vissa blir så arga när de får höra dessa tre teser, som samtliga tycks vara närapå lagbundenheter inom samhällsvetenskapen.

Två tänkbara förklaringar:

En tänkbar förklaring: Två tredjedelar av mördandet stod kommunistiska diktaturer för, och Ahlmark har aldrig gjort processen lång med svenska debattörer och politiker som någon gång försvarat dessa diktaturer utan att i efterhand göra tillräcklig avbön.

Denna ständiga och ihärdiga jakt på medlöpare känns med tiden minst sagt tröttsam, och den hör knappast till de spännande delarna av svensk samhällsdebatt. Icke desto mindre är sakinvändningar mot Ahlmarks skriverier sällsynta -- plumpa personpåhopp desto vanligare.

En annan tänkbar förklaring till att de tre punkterna väcker sådan ilska: De utgör samtliga kraftfulla argument för västerländsk kulturimperialism, såtillvida att det blir uppenbart moraliskt tvivelaktigt att förvägra människor i andra länder rätten till demokrati. Kulturrelativismen är vanlig i Sverige, även vid universitet och högskolor. På Malmö högskola är den nästintill lag.

Ahlmarks teser håller

Men i ljuset av den forskning som Ahlmark sammanfattar verkar det onekligen vansinnigt att hävda att människor i vissa kulturer inte klarar av eller är mogna för en västerländsk demokrati.

Att säga nej till en styrelseform som för mängder av människor utgjort ett effektivt skydd mot folkmord och svältkatastrofer, är i bästa fall ogenomtänkt, i sämsta fall bara rasism.

Triviala teser?

Det finns emellertid en motvilja mot Ahlmark även bland liberaler. Enligt denna kritik är Ahlmark dogmatisk och ointressant, och hans tre huvudteser betraktas som i det närmaste triviala.

Det är lättare att förstå denna kritik. Men även det triviala måste trummas ut till dem som vägrar lära av historien. Ahlmark har stundom kritiserats för att han gör den liberala demokratin mer skada än nytta genom sin onyanserade argumentation, ungefär som Timbro i sämre stunder ger marknadsekonomin ett ganska ointellektuellt ansikte.

Ahlmark fick även vänsterpartister att applådera

Men när Ahlmark för en tid sedan talade i Linköping visade han prov på ypperlig pedagogik och fick även vänsterpartister att applådera.

Nyligen har Ahlmark dristat sig till att sticka ut hakan i debatten om folkpartiledarens ställning, vilket orsakade idel sura kommentarer i Lars Leijonborgs minibunker. Men om nuvarande fp-ledare bara vore en tiondel så ideologiskt driven som Ahlmark, skulle partiet inte behöva oroa sig för fyraprocentsspärren.