Då var det bestämt: På landsmötet i Lund i höst kommer folkpartiet att få en ny partiledare. Och han kommer att heta Jan Björklund.

Det går inte att tolka söndagens huvudledare i DN på något annat sätt. Om inte Hans Bergström själv har suttit vid tangentbordet (mycket talar dock för att han har gjort det, bland annat att det inte finns någon söndagskrönika), så lär han åtminstone varit informerad. Och delaktig i beslutet.

Folkpartiets tänkande bestäms av vad som skrivs i Marieberg

Hans Bergström och DN har varit en central del i den folkpartistiska ideologiproduktionen under det senaste decenniet. Inte minst när programmet Ny start för Sverige kom till inför valet 1991.

De som i samband med att Anders Johnsons försök att rekrytera folkpartiets chefekonom Carl B. Hamilton till ledarsidan var rädda för att sidan skulle bli alltför folkpartistisk var fel ute. Det är ju tvärtom: folkpartiets tänkande relateras till -- och bestäms ofta av! -- vad som skrivs i Marieberg.

Det som skrivs på DN:s ledarsida kan därför i många fall ses som påbud som folkpartiet ska utföra. Den här gången beställer DN att partiet byter ledare -- till råga på allt är den önskade ersättaren en av Bergströms lydiga åsiktsföljeslagare.

Politikens räddningsplankor

Det är typiskt att ett parti i kris börjar leta efter räddningsplankor. Inte minst borde folkpartisterna inspireras av hur centerpartiet ryckt upp sig efter att Maud Olofsson blev partiledare. Olofsson har fört fram centerpartiets kärnfrågor och därmed gjort partiet mer intressant. Det har återerövrat gamla väljare.

Ett ointressant parti förtjänar inga röster

Och det är där som folkpartiet måste ta sin utgångspunkt -- ett ointressant parti förtjänar inga röster.

Under den senaste tiden har folkpartiet lagt förslag som faktiskt gör partiet intressant. Inte minst viljan att göra något åt det systemfel som förvärras från år till år i socialförsäkringarna. Den viljan visar på en funktion som ett resultatinriktat, akademiskt, borgerligt parti kan spela: att skapa långsiktigt stabila spelregler genom att göra upp över blockgränsen.

En annan funktion vore att tillsammans med kristdemokraterna, centerpartiet och miljöpartiet erbjuda moderaterna att göra upp om liberalare flyktingpolitik.

Genom att välja den strategin skulle också folkpartiet få en roll att fylla i svensk politik. Det saknar partiet idag.

Lars Leijonborgs misstag är att han inte har lyckats att mobilisera de gamla socialliberala väljarna och att skaffa sig hängivna anhängare inom partiet. Därmed har han inga försvarare när personer med formell makt, men som saknar förtroende inom partiet, ser en möjlighet till inflytande.

Ökade samarbetsmöjligheter

Möjligheterna till samarbete åt vänster har ju också växt genom det socialdemokratiska förslaget till nytt partiprogram. Ett program som Bengt Westerberg i Liberal Debatt senast frågar om det inte "kommer att möta hårdare motstånd på den socialdemokratiska partikongressen än vad det skulle gjort på ett folkpartistiskt landsmöte."

Westerberg fortsätter: "Och gör det inte det så är det frågan om ett radikalt nytänkande som alla socialliberaler borde välkomna." Möjligheterna till samarbete med socialdemokraterna är goda.

Vad som behövs är inte att byta partiledare

För att folkpartiet ska spela rollen som ett akademiskt, socialliberalt parti är det som behövs inte att byta partiledare till den evige ungdomsförbundiga oppositionspolitikern Jan Björklund.

Attrahera akademiker

För att leda ett sådant parti behövs i stället någon som klarar att attrahera akademiker på det sätt som Bengt Westerberg gjorde. Det är långt ifrån säkert att Lars Leijonborg kan fylla den rollen, men han har utan tvekan större möjligheter än Jan Björklund. Om valet står mellan dem båda är det bara att hoppas att alla fyraprocentsfruktande folkpartister låter Lars Leijonborg sitta kvar.

Då lever idłn om det akademiska, resultatinriktade partiet i mitten vidare. Och då finns en anledning att rösta på folkpartiet.

"Tokfeministerna är säkra därför att de valt att vara det. Säkra på att vara lika män, och män har makt. Det är bland tokfeministerna vi hittar våra allra värsta mansgrisar. Ändå är det kvinnor som frivilligt väljer deltidsjobb, som avstår från att bli chefer och som skickar julkort till moster Agda. Varför? Och det är kvinnor, inte män, som sliter mellan jobb och hem, som har dåligt samvete för barnen och som vill skiljas redan som småbarnsförälder. Varför? Den satsning på familjen som i årtusenden varit kvinnans stora kulturinsats kan inte förnekas"

- Timbro marknadsför sin nya bok Tokfeministerna av Birgitta Kurtłn-Lindberg.