Feminism på folkpartistiska.

En hårsmån från fyraprocentspärren famlar folkpartiet efter halmstrån. Det senaste genidraget heter liberal feminism. Lars Leijonborg är ute för att ragga tjejer.

På Expressens Tredje sidan (5/3) manar Lars Leijonborg sina borgerliga storebröder Alf Svensson och Bo Lundgren att utmana vänsterblocket om jämställdheten. Endast de kvinnliga väljarna kan säkra en borgerlig valseger 2002. Och han ryggar visst inte ens för det i folkpartikretsar tidigare så laddade ordet feminism, eller till och med "kvinnokampen", som han säger med ett stänk sjuttiotal.

Liberala särdrag

Till Leijonborgs försvar ska sägas att han skjuter bredvid målet, t ex när han i sitt nyhetsbrev angriper den socialistiska feminismens övertro på skatter och regleringar.

Att utifrån en tro på förnuftet och att med hjälp av skatter och bidrag reglera och förändra människors beteende, är ju just den liberala feminismens särdrag.

Leijonborgs feminism är inte ärligt menad

Men är det inte bra då, att Leijonborg åter hugger tag i en klassisk liberal fråga? Är det inte i alla fall en bättre framtoning för ett tynande liberalt parti än Jan Björklunds stöveltrampskola och Marit Paulsens bonnpolitik?

Jo -- om det nu vore så väl. Men även på jämställdhetsområdet profilerar sig folkpartiet utan vare sig insikt eller några större mått av liberalism. För det första är det käpprätt fel att påstå att en socialistisk feminism har dominerat i Sverige sedan 1960-talet.

Dagis. Föräldraförsäkring. Pappamånad. Särbeskattning av makar. Kriminalisering av våldtäkt och misshandel i familjen.

S och fp tillsammans

Jämställdhetsreformer som än idag gör Sverige unikt i internationell jämförelse. Reformer som socialdemokrater och folkpartister gemensamt har verkat för. Och -- det är viktigt -- reformer som genomförts under aktivt motstånd från moderater och kristdemokrater.

Så om Leijonborg vill driva en liberalfeministisk politik finns bara ett alternativ och det är att göra det tillsammans med socialdemokraterna.

Men nu är det -- för det andra -- svårt att tro att han menar allvar med sin feminism. Å ena sidan attackerar han vänstern för att den skrämmer kvinnor i offentlig sektor med det borgerliga privatiseringsspöket.

Å andra sidan faller han själv i samma grop: Hans feminism är bara till för att legitimera hans egen politik -- en desperat, blekborgerlig oppositionspolitik. Feminismen görs till en kvinnofråga, och kvinnor är bara intressanta om de kan få vågen att tippa över.

Politiska följder?

Kvinnor är bara intressanta om de kan få vågen att tippa över

Och när Leijonborg ska ställa sig in hos Lundgren och Svensson, bidde det inte mycket mer konkreta idłer av feminismen än fotbojor till män som misshandlar.

Det som fick fler kvinnor än män att rösta på hederskvinnan Bengt Westerberg var inte dum borgerlig oppositionspolitik klädd i en illasittande feministisk dräkt, utan substans.

"Om vi vinner kvinnorna i samma grad som vi vunnit männen är maktskiftet nära!" hojtar Leijonborg glatt i slutet av artikeln. Tydligare än så kan det inte sägas: Hans feminism är inte ärligt menad. Och så länge folkpartiet envist målar in sig i sitt oppositionspolitiska hörn, finns ju alltid alternativet för en liberal feminist att rösta på sossarna.