I skuggan av Palme.

Medan vissa politiska ledare är tidlösa och ständigt återupptäcks av senare generationer, finns det också politiska dagsländor, vilka förkroppsligar en tidsanda men inte lämnar några bestående bidrag till politiken. Den för 15 år sedan mördade Olof Palme hör otvivelaktigt till de senare.

Kan man föreställa sig en mer kontextbunden, parentetisk ledare än Palme? Smaka på ord som "löntagarfonder" eller "neutralitetspolitik" -- hur aktuella känns de idag på en skala från ett till tio?

Följaktligen känns det symptomatiskt att det nyligen inträffade 15-årsjubileet inte orsakade mer än pliktskyldiga kommentarer i tidningar och TV, samt att endast Göran Greider och några få av hans gelikar uttryckte saknad över det samhälle Palme representerade.

Laddat symboliskt arv

Nå, då är det väl bara att lägga Palme till handlingarna och återgå till de dagspolitiska frågorna? Nja, riktigt så enkelt tycks det inte vara. Ty i lika hög grad som Palmes politiska kvarlåtenskap idag framstår som fulltständigt ointressant, lika laddat tycks hans symboliska arv fortfarande vara.

Inom s-leden tillbeds Palme som ett helgon

Och även om Sverige förändrats radikalt sakpolitiskt de senaste 15 åren, tycks tiden här ha stått stilla. Diskussionen förs fortfarande mellan Palmeälskare och Palmehatare, och det är en ytlig och förenklande diskussion, som inte lämnar några som helst bidrag till vår förståelse av Palmes värv eller vår egen samtid.

Gummesons patetiska bok och familjen Palmes lika patetiska reaktioner gäller en egenskap hos Palme som borde vara ett självklart krav på en ledande politiker: förmågan att byta ståndpunkt.

Skrotat Palmes idéer

Inom s-leden tillbeds Palme som ett helgon, trots att man utan några större problem skrotat i stort sett alla hans idéer. I högerkretsar finns en trist tendens att beskriva Palme som något slags kryptokommunist, trots att det svenska näringslivets väl och ve alltid hade högsta prioritet för Palme.

Genom denna helgonförklaring respektive demonisering överskuggas det faktum att Palme framför allt var en pragmatiker och en kompromissernas man. I den mån han intog extrema ståndpunkter var det bara som en representant för tidsandan -- en tidsanda som gång på gång gick över styr under detta Sveriges galna kvartssekel.

Palme framför allt en pragmatiker

Palme och Sveriges politiska historia trivialiseras. Därmed blir diskussionen om Palme också ett uttryck för den svenska politikens andefattiga dubbelhet: Medan sakpolitiken kännetecknas av en nästan total konsensus, sitter retoriken fast i tidigare decenniers skyttegravar.

Man kan ana att Palme inte hade känt sig särskilt bekväm i ett sådant politiskt klimat. Trots allt menade han oftast vad han sade.