Allt fler förbannar den europeiska jordbrukspolitiken och ser galna ko-sjukan och mul- och klövsjukan som språngbrädor för en totalomläggning. Men vad gör jordbruksintressena när de inser att de måste släppa till rätt mycket för att överhuvud överleva?

Att EU:s budget inte klarar av att ersätta bönderna för konsumtionsfallet av nötkött är klart sedan länge. Och även tidigare var det rimligt att hoppas på grundläggande förändringar av den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP. Om inte annat är det uppenbart efter detta:

Bara branschens eget fel

"I Paris är alla matmarknader förbjudna från och med tisdag. I Tyskland ska alla får som importerats från framför allt Storbritannien brännas. I Spanien är alla djurmakrnader stängda. Portugal har aviserat att alla engelska fotbollsfans som väntas till landet i början av nästa vecka för kvartsfinalen i Uefacupen mellan Porto och Liverpool kommer att desinficeras." (DN4/3)

Och på söndagen hade man ännu inte identifierat ett enda säkert fall av mul- och klövsjuka på kontinenten!

Lägg ned och importera

Förändringstrycket i jordbrukspolitiken kommer dock inte bara från omöjligheten att ersätta de skador som uppstår om epidemin fortsätter, utan även från löftet att utvidga EU med ännu fler jordbruksproducenter. Den minst visionära förändringen av CAP är därför att subventioneringar och kvoter justeras tillräckligt för att även så många öst- och centraleuropeiska bönder som möjligt ska kunna överleva på bidrag.

De som kräver ersättning och bevarade bidrag är de som inte skött sig

Ännu bättre vore förstås att avskaffa tullar, kvoter, subsidier, arealbidrag och allt vad det heter. Lägg ned och importera. Det har bilfabrikanter, hemelektroniktillverkare, pappersmasseproducenter och skeppsvarv fått stå ut med.

Om de europeiska bönderna inte lyckas vinna konsumenternas förtroende och dessutom har så dåliga rutiner att hela kontinentens djurbestånd hotas, är det knappast någon annans fel än branschens eget.

Persson och Blair har chansen

Att även de bönder som inte har matat sina kossor med köttmjöl, och som inte behandlar djuren illa och transporterar dem över hela kontinenten på lastbilar också drabbas, är förvisso tragiskt. Men även den skulden får branschen ta på sig, som inte lyckats visa konsumenterna på skillnaden mellan glada och olyckliga kossor i tid.

Men hur? Tills för några veckor sedan hade Göran Persson bestämt sig för att inte ta upp jordbrukspolitiken på toppmötet i Stockholm nu i mars. Det var smart. Ingen diskussion om ersättning till bönderna och budgeten skulle få haverera i fred.

Men den hållningen har blivit ohållbar efter mul- och klövsjukan, krisen är för stor. Dessutom måste politikerna göra något så att köttproducenterna inte hinner knipa åt sig initiativet igen.

Östutvidgning och fri och rättvis handel

Och Persson och Margareta Winberg kan spela högt i förhandlingarna, för de har en styrkeposition. De kan hävda att Sverige redan har avreglerat jordbruket en gång, att Sverige hittills inte drabbats av varken BSE eller mul och klövsjukan, och att de som kräver ersättning och bevarade bidrag är de som inte skött sig.

Om Winberg dessutom drar tillbaka kravet på att svenska kossor inte ska testas i samma utsträckning som andra, blir det svårt för någon att hävda att regeringen bara agerar i eget intresse.

Så att de inte kniper åt sig initiativet igen

Med en argumentation som tar sin utgångspunkt i östutvidgningen och främjandet av en fri och rättvis handel, och som visar på alla de fördelar som kommer av ett avskaffande av CAP är det inte omöjligt att processen faktiskt skulle komma igång. Persson och Winberg borde dessutom få Tony Blair med sig. Ingen kräver att han ska förhandla till sig ersättning för de brittiska bönderna, varvid han skulle kunna driva frihandelslinjen utan motstånd hemifrån.

Jordbruksintressets sura äpple

Men vad gör köttbranschen och resten av jordbruksintresset som förlorar stort på alla förändringar? Rimligtvis biter den i det sura äpplet och säger:

"Det är stordriften och foderexperimenten som är problemen. Vi ställer om köttproduktionen och gör den mer naturnära. Men då måste vi också få behålla bidragen och skyddet mot de australiensiska och syd- och nordamerikanska köttproducenterna."

Simpel retorik: "Vi värnar konsumenterna"

Om jordbruksintresset allierar sig med eko-isolationisterna i de frihandelsovänliga miljörörelserna skulle många regeringar i beroendeförhållande till gröna eller vänsterpartier acceptera lösningen med nöje.

Retoriken är simpel efteråt: Vi värnar konsumenterna och ser till att jordbrukslandskapet hålls öppet. Men då har man också förlorat ett historiskt tillfälle att göra upp med den värsta av avarter i det europeiska projektet.

"Med valet till premiepensionen förra året visade det sig att en fientlig inställning till att använda marknaden för goda syften även dominerade hos vänstern. Åter ansågs en vänsterhållning innebära att inte rösta med pengar. En radikal och socialt ansvarig person skulle därför helst slänga sin blankett oläst och därmed låta staten ta hand om pensionen i Sjunde AP-fonden. Att dessa pengar huvudsakligen skulle placeras på utländska börser verkar inte ha spelat någon roll för den korrekta inställningen: det viktiga är att inte välja"

- Kenneth Hermele i Ordfront 3/2001.