Kvällstidningslady gör upp.

"Jag uppfattade inte att han var så förknippad med folkpartiet att han skulle vara en belastning", ursäktade sig Anders Johnson efter att ha fått på tafsen av Barbro Hedvall när han försökte rekrytera Carl B Hamilton till DN:s ledarsida.

Hedvall tycker det är "omodern opinionsjournalistik" att knyta en ledarsida så nära ett politiskt parti som utnämningen av Hamilton skulle innebära, och hon har förstås helt rätt.

Ett halvår av lektioner i historia och trötta citat

Men inte nog med det, i hennes kritik ligger också en outtalad sågning av Johnson som chefredaktör. Johnson är ju minst lika knuten till folkpartiet som Hamilton, tillsammans utgjorde de under 1990-talet rent av ryggraden i folkpartiets ideologiska och ekonomiska politik.

Bittert morgonkaffe?

Men det räcker inte för att förstå Hedvalls kritik.

Efter ett drygt halvår av historialektioner med trötta citat, pösiga ideologiska utläggningar utan koppling till nyheter och med total avsaknad av fp-kritik -- förutom att hylla riksdagsledamoten Runar Patriksons idé att slå samman fp med c -- är det inte underligt att en gammal kvällstidningslady går i taket.

Vem skulle på allvar vilja dricka morgonkaffe på redaktionen med Johnson och Hamilton och fundera över vad som är viktigt att driva opinion om? Klaustrofobin måste ha blivit total.

Blir flaggskeppet en kuriositet?

Under januari har två av ledarsidans trotjänare, Nils-Eric Sandberg och CG Kjellander, slutat för att gå i pension. Det måste ju DN-ledningen ha tänkt på när de rekryterade Johnson. Trodde ledningen faktiskt att Johnson skulle kunna nytända den svenska opinionsjournalistikens flaggskepp?

Klaustrofobin måste ha blivit total

Eller hoppades ledningen att ledarsidan skulle göra sig så politiskt och journalistiskt ointressant att den med tiden skulle kunna buntas ihop med insändarsidan och bli en kuriositet, som på brodersidan GP?

I vilket fall: Friktion ger Johnson högst ett år till på DN.