Det gnälls mycket över nyliberalism, hyperkapitalism och globalisering just nu. Men kritiken är lika svepande som när moderater kallar kommunala skolor för kommunism. Värst av alla just nu är Lars Pålsson Syll, som ständigt skrider till Attacrörelsens försvar på debatt- och kultursidor.

Vad vilja Attac? Den som söker, hittar snabbt mängder av floskler; om den nyliberala vågen som sveper över världen och berövar människor makten över sin vardag. Om hyperkapitalismen. Om stressen. Om klyftorna mellan rika och fattiga länder.

Emot spekulation?

Men den som vill tränga bakom de svepande formuleringarna får det genast svårt. Vad menas egentligen när svenska Attac är emot spekulation med offentliga pensionsmedel?

Om det är aktiefonder man ogillar, innebär ju det nya svenska systemet att folk faktiskt får möjlighet att välja bort aktier -- till förmån för statsobligationer.

Fast Attac kanske tycker att det är spekulation att låna ut pengar till andra stater också: det innebär ju trots allt att staten som lånar pengar måste betala ränta till svenska pensionärer.

Folk kan ju välja bort aktier

Kanske är det valfriheten Attac främst ogillar: att folk själva får välja hur pengarna ska placeras. Men är det mindre spekulation om staten väljer hur pengarna ska placeras?

Mer pengar till vapen?

Attacs övriga krav är inte heller särskilt imponerande med tanke på att organisationen sägs vara konkret och aktionsinriktad: Tobinskatten må vara en kul idé, men kräver i det närmaste världsfederation för att kunna införas.

Skuldavskrivning -- ett annat av Attacs huvudkrav -- tillämpas ju idag, och visst kan fler och snabbare avskrivningar diskuteras.

Men problemen med hur det praktiskt ska genomföras är stora: Attac vill knappast skapa incitament för fattiga länder att missköta sin ekonomi, eller ge ostabila demokratier mer pengar som kan användas till vapen eller hamna i fel fickor.

Får bara staten spekulera?

Mer konkret kritik!

Det tredje Attac-kravet, att motverka skatteparadis, är också en god idé för alla som vill värna välfärdsstaten. Men det närmsta vi kommer dessa idéer är faktiskt EU:s regler mot illojal skattekonkurrens.

Det svepande användandet av ismer som skällsord har vi fått nog av -- både när det gäller socialism och nyliberalism. Om Attac vill tas på allvar måste de aktiva bli mer konkreta i sin kritik.

"Joschka Fischer anklagas för att för över 25 år sedan ha varit militant gatukämpe i Frankfurt. Han skall avgå som utrikesminister, kräver CDU-politiker. Kraven är löjliga. Framför allt den starka statens anhängare borde vara stolta över dess integrationskraft.
    En stat är inte stark, om den ständigt producerar nya säkerhetslagar. Staten är bara stark om den lyckas integrera kritiska rörelser, om den kan visa att demokrati är en fin sak.
    Men man märker föga stolthet över denna demokratins styrka hos de kristdemokrater som nu lägger gamla fotografier under luppen för att ta reda på om och hur aggressivt husockupanten Fischer gav sig på polisen. Sådana brott, i den mån de begåtts, är idag absolut preskriberade.
    Och inte nog med det: dåtidens gärningsmän har redan rehabiliterat sig själva."

- Süddeutsche Zeitung 6/1