Sveriges fegaste elit?

Advokat Leif Silbersky, offentlig försvarare för en av de brottsmisstänkta i Göteborgs-branden, påstår att moral och juridisk rätt är två helt skilda ting. Undrar om han inte fått detta lite om bakfoten.

Delta i debatten! Friktion tar gärna emot ditt bidrag. Vi förbehåller oss rätten att göra ändringar i insänt material.

Förr, innan lagar och regler hade nedtecknats, hade man något som kallas naturrätt, det vill säga förnuftsrätt. Grunden var tio Guds bud som man allt efter behov byggde på. De lagregler som efterhand har utformats vid olika riksting, vilar faktiskt på den lagstiftande majoritetens uppfattning om rådande moral och rättfärdigt förnuft vid den aktuella tidsperioden. Den gode familjefaderns tänkesätt var en av förebilderna.

Då moralen kan variera från plats till plats och från tid till annan har rättsuppfattningen för olika händelser och förhållanden allt eftersom tolkats i skrift och ibland justerats, samt blivit de markeringar som kallas lagparagrafer.

Bedömningar

Självfallet kan man inte förutse och skriva ned ens en tiondel av allt vad vi människor kan ställa till med. Därför tvingas domstolarna från fall till fall bedöma hur det som synes ha skett men ej har lagreglerats skall kunna hanteras på ett rättfärdigt och objektivt sätt. Detta sker med ledning av de närmast liggande lagtexterna och dess förarbeten samt tillgängliga rättsavgöranden i närbesläktade frågor.

Etik och moral finns alltjämt med i bilden även om man rör sig på oskrivna ark. Lagparagraferna baserades ju ursprungligen på moral och rättskänsla när de en gång skrevs, så varför skall god etik och moral plötsligt uteslutas när man tvingas bedöma oreglerade avsnitt av verkligheten?

Den viktigaste lagen är skriven i våra hjärtan, säger juridikprofessorn Dennis Töllborg, Göteborg, som liksom kollegan Håkan Hydén i Lund vill lyfta fram den moraliska rätten framför expertisens fixering på juridiska teknikaliteter.

Bara just nu?

Kanske menar Silbersky egentligen inte vad han säger, utan möjligen bara just nu? I andra lägen förfäktas måhända en annan advokatyr. Något elakt men uppriktigt kan advokaten nämligen beskrivas som en inhyrd syssloman som i juridisk språkdräkt för fram det som respektive klient ber om och kan ha fördel av -- om sysslomannen får rejält betalt. Kommer det moteld kan han till skillnad från legosoldaten gömma sig så att uppdragsgivaren får ta alla smällarna.

Inte en enda advokat har för övrigt behövt ta ansvar i domstol för en undermålig eller illojal handläggning av ett uppdrag. Otaliga besvikna advokatkunder har genom åren förgäves sökt stöd i de rättsliga instanserna. Risken att en svensk advokat klandras av sin disciplinnämnd är nästan lika försumbar, såvida denne inte erkänner. Sverige har i praktiken en gruppbeskyddande rättskultur och skiljer sig härvidlag på ett dramatiskt och markant sätt från andra industriländer.

Tystnad i debatten

Förhållandena är så egendomliga att ingen domare eller advokat vill gå i svaromål när dessa frågor debatteras. Under sommarmånaderna med början den 27 maj har Dagens Industri publicerat flera för vårt rättssamhälle viktiga spörsmål i sju olika debattinlägg. Samtliga anmärkningsvärda påpekanden kvarstår ännu oemotsagda.

I stället har generalsekreteraren i Sveriges Advokatsamfund, Anne Ramberg, i ett inlägg i DI den 19/8 anbefallt största möjliga tystnad från de som personligen drabbats av rättsapparatens avarter, för att inte tilltron skall rubbas (ytterligare).

En välinformerad jurist och filosof, Mårten Schultz, antydde i Svensk Tidskrift nr 6/99 att jurister är Sveriges fegaste elit. Andra tänkare gör gällande att särskilt advokater på grund av deras särställning och rättsligt motstridiga arbetsuppgifter, riskerar att utveckla en snedvriden rättskänsla och ett rymligare samvete.

Ja, vad skall man tro om de som fortfarande är svaren skyldiga?

Bertil Burström