F R I K T I O N 44, tisdag 8 augusti 2000.
Efter några svaga ordförandeskap har Frankrike tänkt ta itu med EU-statsbygget på riktigt, och det ska bygga mer på enighet än maktdelning, mer på identitet än författning. Historien går igen igen.
När Laurent Fabius i Financial Times (24/7) beskrev sin ambition med the Euro Group - det nya namnet på mötena med finansministrarna från euro-länderna - uppmärksammades mest ambitionen att stärka enigheten och samarbeta i allt fler politikområden.
Viljan att euron ska spela en viktigare internationell roll uppmärksammades mindre, men betydelsen av det senare är större på sikt:
"Thanks to the euro, our pockets will soon hold solid evidence of a European identity", pustade Fabius ut i slutet av artikeln. Han försäkrade också att han i hjärtat alltid varit europé.
 Kampen mellan identiteterna pågår varje dag i A-ekonomi
|
Euro-identitet exkluderar
Skillnaden gentemot den tidigare identitetspolitiken i EU, som mest handlade om kultursatsningar, utbytesprogram och symbolskapande, är att euron inte bara fungerar som identitetskapare inåt, utan även utåt, på världsarenan.
Det är först med euron och den gemensamma ekonomiska politiken som EU blir en värdig motpol till USA, och först då blir den europeiska identiteten gemensam för alla i EU. Kampen mellan identiteterna pågår redan varje dag i A-ekonomi, just nu vinner dollarn.
|
"doomed to failure" i Europas kulturella och politiska miljö, sa Fischer
|
När Joschka Fischer höll sitt redan klassiska tal den 12 maj förklarade han att skapandet av en europeisk federation inte får drabba rådande nationella institutioner, eller ens försvaga dem. Det skulle vara "doomed to failure" i Europas kulturella och politiska miljö, sa han. Européernas nationalism får inte utmanas.
Men om kärnländerna i EU, i praktiken de som idag är med i EMU, ska utgöra ett avant-garde som går före i upprättandet av de federala institutionerna och välja en president, innebär det att nationalstaterna försvagas; att den gemensamma identiteten stärks.
Och den blir än starkare och mer exkluderande ju mer de politiska ledarna fyller den med europeiska värderingar.
De sorterar i historien.
I en artikel i DN (17/6) fyllde Vaclav Havel sin europeiska identitet med /rättigheter, solidaritet, respekt för och likhet inför lagen, demokrati, minoritetsskydd, maktdelning, äganderätt och främjande av ett civilt samhälle/.
Problemet är inte själva värderingarna, utan att en stat inte får sortera i sin historia för att bara identifiera sig med det bästa.
Det är förstås OK att Havel som person identifierar sig med vad han vill. Men EU som stat kan inte välja. Vill unionen ha det goda i Europas historia får den också identifiera sig med det onda. Och den som gör anspråk på makten en stat besitter måste också ta ansvar för de handlingar som gjorts i dess namn.
Joschka Fischer har ingen personlig skuld till Förintelsen, men han är likväl den tyska skuldens representant så länge han är utrikesminister. Även kommunism, nazism, feodalism och patriarkat måste alltså ingå i en europeisk statsidentitet för att ansvaret för historien inte ska luckras upp.
Nationsbygge på g.
Kanske hoppas Havel, Fabius och de andra identitetsbyggarna att den europeiska nationen - för det är precis vad som är i görningen - ska ersätta de nationella och regionala identiteterna. Med det är naivt. Identiteter blir alltid starkare när de utmanas.
I Jacques Chiracs svar på Fischers tal var ambitionen att stärka båda identiteterna uttalad: euron och Gusp skapar gemensam identitet, men samtidigt ska nationernas internationella politik bestå, Tyskland borde t o m få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.
|
slippa bli pådyvlade ytterligare besvärande gemenskaper
|
Risken är alltså att en allt starkare euro-identitet gör utvidgningen svårare genom exkludera grannarna ur värdegemenskapen -- euron kan knappast vara identitetsbyggare även för dem som inte använder den -- och att det uppstår en konflikt mellan den europeiska och de nationella identiteterna.
Visst finns fredsargumentet fortfarande kvar i de politiska talen. Men ju mer det tvingas tillbaka till förmån för värderingsargumentet, förskjuts motivet för ytterligare integration: från ambitionen att genom frihandel ändra historiens gång, tillbaka till den europeiska kulturens huvudproblem: driften att definiera den nationella gemenskapen.
Legitimitet istället för nationalitet.
Det spelar ingen roll hur liberala och höga värderingarna är. Från att ha haft en (i alla fall i viss mån) pragmatisk och ödmjuk syn på 1900-talets historia att förankra politiken i, övergår man nu till en mystifierande och självgod.
Ordval som "återförena" och "hela" Europa skapar illusionen om en svunnen tid av enighet och gemenskap, men någon sådan blir svår att finna.
Istället för att dra på sig alla de europeiska nationalstaternas historier och skapa en ny nationalitet, borde EU bygga på legitimitet
EU kunde bygga en stat kring respekten för medborgarnas avsaknad av gemensamma värderingar, en nationell identitet så tom att den inte går att fylla. Dagens nationalstater skulle inte kunda avhända sig sina identiteter till förmån för en europeisk, och därmed ansvaret för sina historier. Och vanliga medborgare slippa bli pådyvlade ytterligare besvärande gemenskaper.
Fischers tal på engelska:
http://www.auswaertiges-amt.de/6_archiv/2/r/r000512b.htm
Chiracs tal på engelska:
http://www.doc.diplomatie.fr/cgi-bin/go_doc.pl? type=bull&cible=20000628.1.gb.html#Chapitre3
|
I detta nummer: |
|
|
» |
Euro-identitet isolerar och provocerar. |
|
När fingret styr. |
|
|
Stockholms fria. |
|
|
Suger & duger |
|
|
Powered by groups.yahoo.com. | |
|
|||||||||||||||||||
Friktion (radikalt liberal) är Sveriges enda oberoende ledarsida värd namnet. Friktion utkommer varannan måndag på www.friktion.se. Citera gärna, men ange källan. © Friktion 2000.