Demokratin kantrar med kungahuset.

Ännu en gång förvånar Som-undersökningarna. Människors låga förtroende för partiledarna men höga för kungahuset är inte en överraskning. Men det förvånar. Hur kan människor ha förtroende för några medelmåttor som aldrig gjort ett handtag för samhället och som till och med ser sig som för fina för att rösta, men inte för partiledarna?

Trots att det varje år motioneras från bl a vänsterpartiet om att talmannen borde vara statschef, lär initiativet om kungahusets befrielse från statschefsuppdraget inte få någon betydelse förrän kravet blir folkligt.

Tidningar vägras intervjuer.

För att det ska ske måste någon bilda opinion. Men massmedierna vägrar. Drevet kan riktas mot enskilda representanter för den rådande maktstrukturen, som Mona Sahlin, eller mot självklara konsekvenser av ett fritt samhälle, som att människors inkomster är olika. Verklig samhällsförändring går dock emot journalistproppen Orvars principer, och skulle undergräva den egna maktpositionen.

Den tidning som ifrågasätter monarkin lär dessutom vägras intervjuer med kungahuset för all framtid.

Aldrig någonsin ställs frågan om människor vill ha monarki eller republik

Därför presenterar tidningarna opinionsundersökningarna i de mest perifera frågor, men aldrig någonsin ställs frågan om människor vill ha monarki eller republik.

Därför sågas Johan Staël von Holstein vid fotknölarna av Expressen, men kungen kan tryggt göra var han vill med sina slantar.

Därför dyker Aftonbladet på varje missförhållande i privata vårdinrättningar, men kritiserar aldrig kungahusets förvaltning av apanaget.

Myndig medelmåtta kompetent.

Samma vecka som den yngsta av medelmåttorna på Drottningholm blev myndig, och därmed kompetent att ta över statschefsposten vid behov, presenterade Olof Petersson en undersökning som visar att om de politiska partierna i Sverige tappar lika många medlemmar per år som under det senaste decenniet kommer det inte finnas några partimedlemmar alls 2013.

De riskerar att glömma att den gemensamma framtiden ligger i politikernas händer.

Precis som det låga förtroendet för partiledarna, innebär medlemsraset i partierna att legitimiteten för dagens utformning av demokratin urholkas. Den insikten är väl förankrad på dagordningen. Men när demokratiutredningen efter två år och ett otal seminarier, skrifter och forskarvolymer presenterade sitt slutbetänkande hade den aldrig frågat sig om monarkin verkligen är anpassad för framtiden:

Bidrar kungahusets monopol på statschefsposten till att demokratin stärks? Om inte, måste de andra motiven för bevarande vara så starka att de är värda att dryftas; om ja, borde utredningen förklarat hur.

Samband finns.

Finns det då ett samband mellan kungahusets höga förtroende och de demokratiska institutionernas låga? Sannolikt. Så länge journalisterna granskar befolkningens representanter kritiskt, men inte nationens representanter alls, utan fortsätter att ricka slöv, underbyggs förtroendegapet - demokratin kantrar.

De människor som sätter sin tillit till en nationalistisk symbol riskerar att glömma att den gemensamma framtiden ligger i politikernas händer. De som avskyr monarkin känner att ingen bryr sig om vad de tycker. Och de indifferenta inser inte att de är lurade.