Ny svensk modell?

Det är sannerligen inte lätt att hänga med i den nationalekonomiska diskussionen alltid. Efter att under en lång rad av år envist ha ältat Sveriges ekonomiska eftersläpning sedan 1970 – och dess underförstådda samband med den "svenska modellen" – har Sveriges nationalekonomer nu bytt fokus och har fullt sjå med att ge institutionella förklaringar till varför det plötsligt går så sanslöst bra för Sverige.

Tveksamt stöd i fakta.

Segern är vunnen: krismedvetandet och eftersläpningshypotesen har slagit rot hos den svenska allmänheten. Dags att gå framåt mot nya mål. Ett tecken på denna förskjutning av fokus är när en av den alltid så eniga svenska ekonomkårens anförare på DN-Debatt proklamerar att det sedan halvtannat årtionde existerar en ny modell i Sverige, vilken mycket väl kan vara förklaringen till den goda ekonomiska utvecklingen.

Förrädisk förenkling

Assar Lindbeck är en i många avseenden utmärkt ekonom, men han delar med många svenska nationalekonomer en förrädisk förkärlek för pedagogiska förenklingar, vilket gör att tyngden i budskapet devalveras något. I detta senaste utspel är det indelningen av Sveriges moderna ekonomiska historia i tre epoker, som har tveksamt stöd i fakta.

Lindbeck beskriver i sedvanlig ordning det gyllene århundrade mellan 1870 och 1970, då ett utpräglat kapitalistiskt system anses ha genererat en alldeles osedvanlig tillväxt. Denna historieskrivning har dock bristfälligt stöd i fakta. För det första har Olle Krantz i det senaste numret av Ekonomisk Debatt visat att den svenska ekonomins guldålder snarare infaller mellan 1890 och 1950 – en period som råkar sammanfalla med två förödande världskrig. För det andra finns det skäl att vara ytterst kritisk mot fakta när man talar om utvecklingsförlopp som sträcker sig långt bakåt på 1800-talet.

Frustration över den arroganta och kunskaps- föraktande hållning, som ofta präglat senaste tiders regeringar.

Liknande kritik, om än mindre allvarlig, kan anföras mot den av Lindbeck åberopade "välkända eftersläpningen av BNP per person". Om man väljer 1970, ett år med sagolikt hög tillväxt, som utgångspunkt för analysen, är det inte svårt att hitta en "eftersläpning" för påföljande år. Vidare har svenska ekonomer varit dåliga på att blottlägga de påstådda orsakssambanden mellan den svenska modellen och den mediokra tillväxten. Ofta har det varit fullt tillräckligt att presentera några utdrag ur OECD:s välståndsliga och mumla lite vagt om skattekilar. Det syns förvisso plausibelt att Sveriges ekonomiska tillbakagång haft ett samband med den i många avseenden extrema politik som förts efter 1970; det tveksamma i sammanhanget är hur en påfallande enig ekonomkår gjort detta antagande till ett axiom som förfäktats i snart sagt alla sammanhang där ekonomisk-politiska frågor diskuterats.

Trovärdighet naggas i kanten

Mot denna bakgrund finns det även anledning att vara skeptisk, när nu en ny "svensk modell" proklameras. Sverige har två år i rad haft en ekonomisk tillväxt som är högre än OECD-genomsnittet. Två år är en i sammanhanget mycket kort period, inte minst som ett rejält börsras när som helst kan sätta punkt för den gynnsamma utvecklingen. När så stora växlar dras på tvivelaktiga vetenskapliga grundvalar, finns det stor risk att ekonomernas trovärdighet naggas ytterligare i kanten.

Anledningen till att svenska nationalekonomer tagit en så aktiv del i den politiska debatten, är förmodligen frustration över den arroganta och kunskapsföraktande hållning, som ofta präglat senaste tiders regeringar. Frågan är dock om inte denna strategi varit kontraproduktiv. Istället för att ägna sig åt politisk propaganda, borde ekonomerna utnyttja sina komparativa fördelar inom den ekonomiska vetenskapen. Formulerandet av visioner och politiska program kan med fördel överlåtas åt andra aktörer. För nog finns det väl en politisk opposition i det här landet?