Ordboxningen kom med i radio.

Idétidskriften Liberal Debatt har fått en välbehövlig uppryckning. Men debatten när tidningen kom ut stärker bilden av partipolitiken som en sandlåda, och bekräftar den simpla medielogiken.

Borta ur tidningens redaktionsråd äro de blint partitrogna partistyrelseledamöterna. Nya är mediafigurer som Hanne Kjöller och hippa snubbar från den nya ekonomin. Kan ett sådant grepp verkligen funka?

Debatter från det förflutna

Jodå, nog funkar det. Tidningen är intressantare än på mycket länge, och i första nya numret är det angelägna temat politiskt ledarskap och partipolitikens bristande sjukdomsinsikt.

Borta är de blint partitrogna

Så vad är problemet? Pja, tidningen bär av förklarliga skäl med sig vissa debatter från det förflutna. Så långt allt väl - debatten mellan Ulf Öfverberg och Johan Norberg är ett ganska underhållande utdelande av filosofiska smockor på hög nivå. Men debattsidorna rymmer mer än så.

Konflikt intressantare än analys

En föredetting inom ungdomsförbundet är arg på nuvarande ordföranden, för att hon tagit upp det gamla slagordet "Det privata är politiskt". Tycker man så, är man totalitär, enligt honom. Så är debatten igång, och den når ända till radions P1. Genom systematiska (avsiktliga?) ömsesidiga missförstånd, kan ordboxningen skickas ut i etern, utan att någon blir så värst mycket klokare.

Vad lära av denna episod? Att medielogiken är enkel: Person är intressantare än princip, konflikt är intressantare än analys. De intressanta artiklarna fick arkiveras, ordboxningen kom med i radio. Under mediasolen intet nytt.