Godtycket i Åsele och Emmen

I schweiziska Emmen tog sig människorna rätten att i en folkomröstning bestämma vilka av de 56 personerna som ansökte om medborgarskap som också skulle få det. Resultatet blev att 90 procent inte accepterades. Flera av dem hade bott i Schweiz i mer än 30 år. I Åsele däremot skickar föreningen Sincaris vänner 100 000 kronor om året till de två kurdiska familjerna som avvisades 1996 och som numer bor i Turkiet.

Visa vem som har makten

Nusreta Ribic, som vuxit upp i Emmen och vars föräldrar bott där i 20 år, förklarar för SvD (2/4) att det numer känns olustigt bara att gå ut och handla. Hon tittar på folk och undrar vem som röstade emot henne och varför.

Solidariteten i Åsele och xenofobin i Emmen är lika godtyckliga.

När Rashid Sincari, precis innan avvisningen från Sverige förra veckan, fick frågan varför familjerna inte fått stanna i Sverige kunde han bara hänvisa till myndigheterna: "Kanske vill de visa folket vem som har makten", spekulerade han (DN 4/6).

Ryggmärgen dåligt politiskt verktyg

Ryggmärgen konkluderar därmed att det var tragiskt för alla att det inte var i Åsele som medborgarna faktiskt hade makten att bestämma över sina medmänniskors öden. Och att Emmenborna inte borde ha haft den.

Ett folkligt krav på öppna gränser

Men ryggmärgen är inget vidare som politiskt verktyg. Både solidariteten i Åsele och xenofobin i Emmen sitter nämligen i ryggmärgen, och är lika godtyckliga. Förhoppningsvis fortsätter Sincaris vänner kampen för sina vänner. Men om den inte också kanaliseras genom det politiska systemet till ett krav på liberal invandringspolitik, representerar den samma acceptans för godtycklighet som folkomröstningen i Emmen.

Utan vänner ingen asyl

Det kan väl inte vara så att bara de asylsökande som lyckas skaffa sig många vänner ska få stanna?