Slagordet "inget hus, mera bus" lät oskyldigt nog, där det hängde från ett ockuperat hus i Linköping för några veckor sedan. Men "buset" visade sig vara gatstenar, molotovcoctails och slagbellor med kulor av stål. Det var inte "bus" som var nyckelordet från hustaket den natten, det var "hata staten", orden på en annan banderoll.

Sedan brann kommunalrådets garage upp - branden var troligtvis anlagd. Om den kan kopplas till husockupationen är inte klarlagt, men en anlagd brand riktad mot en i det här fallet folkvald politiker är allvarligt oavsett i vems namn eller "ism-" det sker.

Svarta huvor

Efter ockupationen intervjuades person efter person i huva, med ryggen mot kameran. En del vågade visa ansiktet men budskapet var det samma: "Vi har rätt till ett hus".

Ingen frågade: "Vilka då?". Vilka ungdomar vill dela ett hus med en grupp som visar sådan våldsamhet när de inte direkt får som de vill? Och framförallt: Hur många ungdomar representerar de? Av de 29 som antagligen kommer att åtalas är endast ett fåtal från Linköping. För att ens komma upp i hälften av de 29 krävs det att man räknar ihop de som kommer från Linköping, Norrköping och Jönköping.

Feta kommunalråd

De politiska ungdomsförbunden i all sin litenhet är blomstrande massrörelser i jämförelse med dessa vänster/anarkistsekter. De sistnämnda representerar inga andra än sig själva - men det gör de å andra sidan väl - med benägen hjälp från pressen.

Det demokratiska samhället tiger lite tacksamt och tvår sina händer

Stort utrymme fick bland andra Mia Halvarsdotter som är en av rörelsens veteraner. Där fick vi veta att "folk var trötta på feta kommunalråd", att branden i hans garage var ett budskap: "stick och brinn", att det är helt rätt att slå sönder knäna på rasister för att de hotar många grupper i samhället.

När det gällde vapen gjorde Halvarsdotter liknelsen: "Lägg alla polisens och militärens vapen i en hög och jämför den med våra vapen och tala om vilken hög du blir mest rädd för". Det är en lätt fråga att avgöra. Det är betydligt större risk att någon i detta land får en gatsten kastad i huvudet för att hon eller han råkar vara polis eller politisk motståndare än att någon får ett JAS-plan i huvudet, även om de sistnämnda med jämna mellanrum trillar ned.

Okritiska frågor

Frågorna Halvarsdotter fick var förvånansvärt okritiska. Men det är i sammanhanget väntat. Hon ursäktas precis som kommunismen ursäktas av vissa för att den till skillnad mot nazismen skulle "vilja väl". Dessa grupper har fått härja om inte ostört så åtminstone föga kritiserade i den allmänna debatten eller granskade av media.

Vill man vara välvillig kan man säga att de inte riktigt tagits på allvar. Vill man vara cyniskt kan man konstatera att det är skillnad på folk och folk. Samhället värnar de sina, kommunalrådets garage får inte brinna och poliser får inte få stenar kastade i huvudet. Men däremot blir det inte en upprörd debatt när en nazist får sina knäskålar söndersparkade, eller när nazistgrupper förhindras hålla lagliga demonstrationer av huvbeklädda personer med stenar i händerna. Inte reagerar någon nämnvärt när Ian Wachtmeister får sina valmöten systematiskt störda under förra valrörelsen av "medturnernade" anarkister. Då skrivs det inga upprörda ledare, eller insändare. Partiföreträdarna ligger lågt. Det demokratiska samhället tiger lite tacksamt och tvår sina händer under devisen min fiendes fiende är min vän.

Det är en farlig attityd.

Farliga fiender

Demokratins fienders fiender är i det här fallet farliga fiender och de blir än mer farliga när demokratins vänner väljer att tiga. Man kan diskutera olika sätt att bemöta och bekämpa nazistiska och främligsfientliga företelser i samhället, men våld och ickedemokratiska metoder hör inte till de metoder som kan accepteras. Det som hände i Linköping visar något som många länge vald att blunda för; dessa vänstergrupper är i lika hög grad som extremhögern ett av hoten mot det öppna samhället.