Vänsterpartiet ska skriva nytt partiprogram. Programkommitténs förslag innebär att passusen om partiets "ödesdigra" förhållande till Sovjetunionen i det förgångna stryks. Borgerliga ledarsidor och det socialdemokratiska partiet förfasas. Kommunismen är alltså på väg tillbaka i ett av Sveriges de facto-regeringspartier? Ja, till och med Gudrun själv är besviken.

Vi som trodde att ett handlingsprogram skulle beskriva vad man tänker göra, inte vad man gjort i det förflutna, blir dock något förvirrade.

Bekännelser av synder är viktigare.

Programförslaget rymmer åtskilliga planekonomiskt färgade förslag, så det hade funnits mer än nog att hugga tag i för den som vill såga vänsterpartiet. Men bekännelser av synder är av någon anledning viktigare.

Men i och för sig, om alla partiers handlingsprogram gjorts om till liknande syndabekännelser, hade det förvisso blivit spännande läsning. Moderaterna kunde ju älta borggårdskrisen, centern svunna tiders rasbiologi, socialdemokraterna tvångssteriliseringar, och folkpartiet... Tja, folkpartiet kan säkert hitta någon liten förseelse från Per Albins samlingsregering. Såvida självgodheten inte är den grövsta synden av dem alla.

Politiska etablissemanget

Det politiska etablissemangets hantering av populistiska yttringar till höger och vänster säger faktiskt mer om etablissemanget självt än om yttringarna. Borgerliga ledarskribenter hemfaller med sömngångaraktig rutin åt det vanliga citerandet av Tingsten och Ahlmark, så snart någon ung vänsterrebell inte fullt finner sig till rätta i etablissemangsfållan. Europas samlade politiska elit stämplar -- på grundval av några oförsiktiga uttalanden -- ut Jörg Haider och hans Frihetsparti som nazistiskt.

Stämplingen av populistiska utmanare sker eftersom den är mycket enklare än att gå till grunden med problematiken; att analysera det misslyckande för etablissemanget, som gjort Schymans parti till Sveriges tredje största och som fört Haiders frihetsparti till regeringsmakten.

Principlösheten

Vad som dock ofta utelämnas i debatten, är principerna enligt vilken brännmärkningen bedrivs. Den som vill frysa ut Jörg Haider, måste mena att han står för något i grunden annat än exempelvis Tony Blair, som vill kasta ut tjeckiska zigenare ur landet. Eller för all del vår egen Göran Persson, när han ondgör sig över massinvandringen till Sverige.

Den som menar att vänsterpartiet inte är demokratiskt rumsrent, måste också visa varför socialdemokraterna, som kan tänka sig att bedriva ett intimt samarbete med samma parti, trots allt är rumsrena. Eller vad sägs om de gemensamma militärövningarna med Ryssland -- ett i sanning "ödesdigert" samarbete!

Svårt hitta skillnader i praktisk politik.

Men -- det är mycket svårare att hitta konkreta skillnader i praktisk politik mellan de etablerade politikerna, som står för brännmärkningen, och de populistiska rörelserna, som blir utsatta för den. Det är därför det är så viktigt att rikta in sig på vänsterpartiets förhållande till etiketten "kommunism", och det är därför det är så viktigt att få Haider stämplad som "nazist". Allt för att slippa en ordentlig debatt i sak.

Stämplingen ett sätt att vinna tid

Stämplingen har blivit ett sätt för det politiska etablissemanget att vinna lite tid och hjälpligt dölja att man brottas med allvarliga problem. En alltmer komplex politisk verklighet, och ett ständigt accelererande mediesamhälle, har fött fram en ny politikertyp, vars främsta representanter i Europa är Tony Blair och Gerhard Schröder. Till denne politikers främsta tillgångar hör det breda leendet och förmågan att aldrig hamna på de förlorande sidan i en politisk strid.

Under sådana betingelser vänder de flesta i apati politiken ryggen, och de som brinner för att förändra samhället söker sig till extrema yttringar. Därmed är alltså det verkliga hotet mot demokratin maktpolitiker som Persson, Schröder och Blair. Men vem törs säga det högt?