Haiderismen står stark.

Förvisso är det viktigt att opinionsbildare aktivt tar ställning för de värden de säger sig företräda, men om innehållet i deras handlinger inte stämmer överens, är manifesterandet inte annat än hycklande. Och de senaste månaderna har hyckleriet vunnit övertygande mot värderingarna i match efter match.

I höstas, under Findlands ordförandeskap i EU, försökte Tarja Halonen som då var utrikesminister, få EU att föra en restriktiv flyktingpolitik. Nu har hon mage att kritisera Jörg Haider trots att det bara är ordvalet som skiljer dem åt.

Vad tänker Persson på?

Men det är inte bättre hos partibröderna i Sverige. Lagen som ska omöjliggöra för människor som kommer till Sverige i "massflyktsituationer" att folkbokföra sig, och Göran Perssons uttalande i Expressen härom veckan om att vissa av hans föregångare varit för liberala i gränspolitiken, kan inte betraktas som annant än Haiderism.

Är Halonen så socialdemokraiskt självgod att hon inte anser det nödvändigt att själv uppfylla de krav hon ställer på Haider, bara för att hon inte är från Österrike? Och vad tänker Persson på när han uppmanar alla att lära av historien, men nästa dag själv upprepar den?