Misstro politikerna.

Från väggarna blickar Konrad Adenauer ned och hötter strängt med pekfingret mot de församlade. CDU håller presskonferens efter ett krismöte med partistyrelsen. Adenauer -- partifader, landsfader, en obefläckad auktoritet. Kan han leda partiet ur krisen?

Konservativt är CDU i ordets sämsta bemärkelse. I Bismarcks auktoritära anda har tyska konservativa alltid visat en skeptisk inställning till folket. Den demokratiska öppenheten är mer ett nödvändigt ont; lag, rätt och moral -- konservativa kärnfrågor -- något som mer gäller andra än dem själva.

Helmut Kohl har med bravur spelat rollen av landsfader, evighets- och enighetskansler. När han satte sig över lagarna och demokratins spelregler, var det med partiets och landets (gränsen är obetydlig) bästa för ögonen. Deutschland -- c'est moi.

Deutschland -- c'est moi.

Det är denna paternala, konservativa ideologi som har rättfärdigat de sinnrika systemen av hemliga konton, illegala partibidrag, tvättinrättningar i utlandet och dubbel bokföring.

Därför innebär bidragsskandalen också en djup identitetskris för CDU. Nyligen presenterades en annonskampanj för att återvinna folkets förtroende: "Tyskland behöver CDU". Så stark är partiets myt om sig själv.

Att avslöja sådana myter blir desto svårare som de är institutionaliserade i det politiska systemet. Med Weimarrepublikens självmord i färskt minne byggdes misstron mot folket in i Förbundsrepubliken, mer enad kring kampen mot totalitarismen än kring demokratins ideér.

Partierna lever i en öm symbios med staten.

Partierna lever i en öm symbios med staten, statsbärande också i opposition. Så uttryckte också kansler Gerhard Schröder sin oro för det härjade CDU: "Wir brauchen eine intakte Union". Höga böter för bidragsfusket krävs -- under villkor att CDU:s existens inte hotas. Ett bestämt partimönster som demokratins sine qua non?

Nej, i en demokrati måste partierna vara skilda från staten. Ett partis undergång -- för några veckor sedan ett inte alls otroligt scenario -- får inte innebära demokratins sammanbrott.

Nu börjar CDU dock långsamt inse att det smärtsamma stålbadet, det "oförbehållsamma uppklarandet", så tomt begreppet än kommit att bli, är partiets enda väg till en framtid. Kohl-eran måste få ett slut.

Schäuble är förbrukad av sina egna lögner.

Partiledaren Wolfgang Schäuble är förbrukad av sina egna lögner. I centrum står istället generalsekreterare Angela Merkel, en grå östmus, Kohls flicka, som plötsligt kliver ur elefantens skugga och säger de sanningar ingen annan vågat hävda. "Vatermord" är pressens brottsrubricering. Som motvillig antihjälte ger hon hopp om ett nytt CDU under ett nytt ledarskap.

Men att önska ett nytt, ärligare CDU är inte nog. Den tyska demokratin måste också dra lärdom av bidragsskandalen, genom skärpta lagar, ökat personligt ansvar och en kraftfull, oberoende granskning.