Ska farmaceuterna
förklara Förintelsen?

Av Uppsala universitets 101 nypromoverade doktorer, var två historiker men 14 farmaceuter, två sociologer men 25 medicinare. Det rimmar illa med lärdomarna från Förintelsekonferensen.

Hur fria de svenska universiteten än är, formas inte mer kunskap kring dagens samhälleliga problem än riksdagen tillåter i budgeten. Forskningsresurserna styrs relativt exakt i propositionen och visar väl vilken kunskap som anses viktigast.

Lägger man samman de promoverade doktorerna från de teologiska, juridiska, historisk-filosofiska, språkvetenskapliga och samhällsvetenskapliga fakulteterna -- de akademiska discipliner som i vid mening studerar konsekvenserna av att människor interagerar -- blir summan 37. De medicinska, farmaceutiska och teknisk-naturvetenskapliga fakulteterna däremot, promoverade 64 doktorer.

Antagningen har minskat med minst 50 procent.

Till detta måste läggas att seklets första doktorer alla påbörjade sina avhandlingar före reformeringen av antagningssystemet till forskarutbildningarna 1997. En reform som fått konsekvensen att antagningen minskat med minst 50 procent till disciplinerna med interaktionen som forskningsområde.

Även om studenterna får något bättre ekonomiska förutsättningar, blir resultatet knappast fler fullfjädrade forskare i framtiden. Och vilka ska då söka orsakerna till den nazistiska brottsligheten eller påvisa bristerna i den utsmetade demokratin? Forskare i petrologi och tektonik?

Om Förintelsekonferensen syftade till att dagens människor ska lära av historien, behövs det skickliga forskare som producerar historia. Annars blir kunskapen om hur många som dog i Förintelsen lika användbar som kunskapen om ett svart hål. När Michel Foucault försökte lägga fram sin avhandling i Uppsala i början av 60-talet blev det kalla handen, idag skulle han antagligen inte ens bli antagen till forskarutbildningen.