Utan fostran ingen kultur

När Göteborgsoperan nyligen gav baletten Nötknäpparen presenterades den som en familjeföreställning från fem år. När jag besökte den var det en träffande beskrivning. Det rent ut sagt kryllade av barn i åldrarna fem till tio år.

Det var dock inte vilka barn som helst -- nej, här handlade det om barn och barnbarn till den vanliga publiken. Förekomsten av pälsar och dyrbara kläder var lika frekvent som vanligt, enda skillnaden var att de små storlekarna var representerade i ett stort antal.

Det ska böjas i tid...

Det är genom denna insocialisering som den kulturella bildningen går i arv. I bekantskapskretsen, som till stor del består av kulturellt medveten medelklass, finns gott om exempel på hur socialiseringen går till:

Denna fostran är det som upprätthåller den kulturella hegemonin.

Den som begick sin balettdebut vid två-, treårsålder -- naturligtvis just på Nötknäpparen, som är en föreställning som barn fascineras av. Debuten efterföljdes av Svansjön några år senare och ytterligare ett par år senare moderna baletter och vanlig opera och teater.

...det som krokigt ska bli.

En annan uppfostran är den som innebar att man vid knappa tio årsålder togs med till Dramaten för att se sin första teaterpjäs. Den tredje är den vars föräldrar, på grund av deras eget ointresse, inte tog med sina barn till vare sig opera eller teater. I stället förekommer i det hemmet nu litanior över att man inte uppfostrade barnen in i den "rätta" kulturen redan som små.

Samtliga har dock vid vuxen ålder blivit det finkulturella livets stöttepelare. De går på filmfestivaler, opera- och teaterföreställningar, symfonikonserter etcetera. De har helt enkelt blivit fostrade in i finkulturen, på samma sätt som de femåringar som var och tittade på Nötknäpparen blir fostrade in i finkulturen.

Det sociala arvet.

Denna fostran är det som upprätthåller den kulturella hegemonin. Genom att den kulturella över- och medelklassens barn går på "rätt" föreställningar får de en uppfattning om vad som är bra konst -- en uppfattning som de bär med sig genom livet.

Det är sedan dessa barn som om fyrtio år kommer att bestämma utbudet på de med skattemedel subventionerade stora kulturscenerna.

När Operan eller Dramaten ger en familjeföreställning är det egentligen inte en föreställning för hela familjen som ges. I stället är det en föreställning som syftar till att bevara kulturelitens hegemonin genom att fostra deras barn in i den "rätta" smaken.