WTO-mötet i Seattle blev ett sammanbrott. I efterhand kan vi konstatera tre saker. För det första att agendorna för de största handelsländerna var styrda av de organiserade intressena - amerikanska stålarbetare lyssnar och lär av franska bönder. För det andra att vi har fått en global folkrörelse som genom Internet kan samordna aktioner, sprida propaganda och få medial uppmärksamhet för sitt arbete. För det tredje: att de båda krafterna i grunden har fel.

Med sådana motstridiga agendor som USA, EU och de andra länderna hade var det kanske inte konstigt att WTO-mötet inte resulterade i en ny förhandlingsrunda. Alltför många länder åkte till Seattle med ambitionen att sätta stopp för utökad frihandel. EU höll benhårt fast vid sin perversa jordbrukspolitik som kostar EU:s skattebetalare miljarder årligen och håller fattiga länder kvar i fattigdom. Bill Clinton ville diskutera regler om barnarbete, fackliga rättigheter och arbetsvillkor vilket många u-länder menar är förtäckta handelshinder. Med tanke på AFL-CIO:s starka stöd för sådana tankar kan man också anta att de är det. Utanför dörrarna fanns dessutom en märklig allians av organiserade intressen och konsumentorganisationer som skanderade samma slagord mot frihandel. Villkoren var ju inte de bästa.

De stora förlorarna i detta är u-länderna. För det förtjänas att upprepas om och om och om igen: U-länderna gynnas av mer frihandel - inte mindre. EU och många andra länder har höga tullmurar på jordbruksprodukter och exportsubventioner som sänker världsmarknadspriset. Frihandel med jordbruksprodukter skapar arbetstillfällen och inkomster i u-länder och sänkta matpriser och nöjda konsumenter i i-länder.

Det märks när stater regeras av centerpartister

WTO behövs eftersom fri handel inte är det samma som oreglerad handel. Tvärtom behövs ett regelverk och en institution som kan lösa tvister mellan länder och som kan övervaka handeln. WTO har i två uppmärksammade fall försvarat frihandeln mot EU:s jordbrukspolitik. I "hormonstriden" har EU försvarat ett förbud mot import från USA av kött. EU borde istället ha litat till sina konsumenters förnuft och fria vilja att välja det kött de vill. EU:s gynnande av sina fd kolonier i Karibien har resulterat i "banankrig" med USA och dyra bananer inom EU.

När det lackar mot jul är det på sin plats att vara lite snäll och dela ut lite beröm. Om EU suger så finns det någon som faktiskt duger. Vi lyfter på hatten för Leif "Paggan" Pagrotsky som inte bara har fått försvara frihandelsprinciperna gentemot de flesta av sina kollegor inom EU, utan även pedagogiskt och klart förklarat varför det är viktigt att försvara frihandeln. (Inte dåligt av en ÖIS:are.)

Supersugaren i sammanhanget är dock vår kära sista sovjetstat Norge. Det märks när stater regeras av centerpartister: På mjöl är tullarna drygt 250 procent. På mejerivaror knappt 300. På levande djur cirka 325 och på Mamma Scans köttbullar och andra köttvaror drygt 350 procent.

- Vi har ett gott stötte från regeringen våran. Norge kommer att kämpa mot ytterligare liberaliseringar av jordbruksnäringen. Med vår geografi klarar vi inte att hålla landsbygden levande över hela Norge utan gränsskydd, exportstöd och inre stöd, säger Indjerd Vaerdal, ordförande i Norges bondelag, norska LRF i en intervju i GP.

SUCK.

Friktion kokar sin julgröt på smuggelris.

"Nikolausbal i Mainz den 4 december; Självständighetsbal i Helsingfors den 6 december; Julbal i Moskva den 7 januari; Bal i Frankrike i mars; Bal i Schweiz i mars; Bal i Karlsbad 28-30 april"

- Ur Ridderskapets och Adelns Ungdomsklubbs (RAUK) kalender i ARTE ET MARTE 2/99.

"Azerbajdzjan i all ära, men landets karga landskap och mörka gruvschakt är det inte så kul att titta på i längden."

- Mats Johnson i GP 8/12 apropå den nya Bond-filmen.

"Det går inte att bygga in känslor i det här. Man måste bygga hotell i Monopol."

- Robinson Jesus omtolkar sin marxistiska övertygelse.