Folkpartiets landsmöte anno 1999, var ännu ett bevis på att interndemokratin i en medieanpassad folkrörelse inte är annat än en chimär. Tillsammans med partiets oförmåga att skilja mellan kommunal- och rikspolitik, är det anledning nog att avveckla riksorganisationen för att ge utrymme åt ett nytt parti -- det liberala.

Bara någon timme innan utskottsförhandlingarna började presenterade partistyrelsen ett utkast till ett frihetsmanifest som ombuden skulle ta ställning till, vid sidan om partiprogrammet. Men vad ombuden tyckte spelade ingen roll eftersom manifestet redan hade presenterats för massmedierna -- och i november 1999 är det mediebilden som visar vad ett parti tycker, inte de antagna handlingarna.

Mediebilden visar vad ett parti tycker, inte de antagna handlingarna.

Att fp som första parti tog ställning för ett svenskt Natomedlemskap och att partistyrelsens linje inte gick igenom, precis som partistyrelsen hade hoppats, kablades också ut. Liksom besluten om sänkt bokmoms och nytt familjebidrag.

Att landsmötet dessutom tog ställning för ett avskaffande av fastighetsskatten, tvärt emot partistyrelsens vilja, har dock inte meddelats pressen -- och därmed inte skett. Den mediebild toppen i partiet vill ha är beroende av kontroll över budskapet, och då kan man inte följa landsmötets beslut om de går i fel riktning.

Den illa fungerande interndemokratin är däremot inte ett isolerat fp-fenomen, utan orsakat av konflikten mellan modernt politiskt arbete och folkrörelsepartier. När partiorganisationen varken är demokratisk internt, eller utgör en informationskanal för politiken, utan har blivit utkonkurrerad av medierna har själva syftet med den nationella organisationen försvunnit. Därmed blottas också en annan tydlig konflikt från landsmötet: den mellan ett nationellt (mer principiellt) och ett lokalt (mer pragmatiskt) perspektiv på politiken.

Å ena sidan, å andra sidan.

Valfrihet i den offentligt finansierade servicen har länge varit en folkpartistisk profilfråga. Och eftersom den är en profilfråga måste den förverkligas i riksdagen för att få uppmärksamhet. Men därmed hamnar den i konflikt med det kommunala självstyret i de kommuner där medborgarna faktiskt röstar emot friskolor och privata dagis.

Valfriheten måste då formuleras som en rättighet och kommunerna påtvingas ytterligare en speciallag. Å ena sidan kommunal skolpolitik, å andra sidan statliga direktiv om att kommunerna måste finansiera friskolor. Å ena sidan kommunala bibliotek, å andra sidan sänkt bokmoms och bibliotekslag.

Politiken blir en kompromiss mellan två motstridiga principer redan internt i folkpartiet när kommunalpolitiker -- för det är de som är ombud på landsmötet -- vill göra sin politik till riksnorm trots att den inte har väljarnas stöd i alla kommuner. (Konflikten är densamma som när regeringen Persson försöker förbjuda Stockholms stad att sälja sjukhus och fastighetsbolag.)

Nytt parti utan folkrörelseok.

När interndemokratin nu inte fungerar, och den inneboende konflikten mellan riks- och kommunalpolitik endast trubbar av partiets profil, bör man fråga sig om det finns någon anledning till att folkpartiet finns kvar i dagens tappning. Frågan blir än mer aktuell om man inser hur nära fp är att åka ur riksdagen 2002 och hur stort behovet är av en stark liberal kraft i rikspolitiken. Och om man dessutom inser att folkpartiet ingalunda befinner sig i kris i Stockholm med flera kommuner, samtidigt som partiet är i det närmaste utrotat i många andra, blir svaret:

Ett vakuum i rikspolitiken som ett nytt parti skulle kunna fylla.

Folkpartiet borde avveckla sin riksorganisation och satsa resurserna i de kommuner där partiet fungerar väl. Det skulle skapa ett vakuum i rikspolitiken som ett nytt parti med de liberala krafterna i fp, m, c och ev. s, skulle kunna fylla.

Ett parti utan folkrörelseok, men inte heller odemokratiskt internt, och utan ambitionen att driva kommunalpolitik i riksdagen. Ett parti som kunde koncentrera sig på frågor som rör hela landet: högre utbildning, socialförsäkringar, företagsklimat, skatter, EU, polis och rättsväsende... Och som kunde lämna den kommunala valfrihetspolitiken till folkpartiet och de andra borgerliga.

Med tanke på den brain drain som både m och fp drabbats av de senaste åren, borde det inte vara svårt att sätta ihop en lista med tillräckligt intressanta liberala personligheter för att skapa den motvikt till m och kd som är nödvändig för att det liberala partiet inte ska bli överkört från början.

"Even those who fully backed the removal of the aristocracy from the House of Lords did so aware that a large question was left unanswered: namely, what shape will the next house take? Now is the time to join that debat with gusto. The interim house has only slightly more claim to legitimacy than the old, mostly hereditary chamber it replaces. It is a house not of genetic privilege, but of patronage -- which is only a tiny bit better.
   The task of reformers now is to hold the government's feet to the fire. We cannot allow either Labour, or a future Tory administration, to grow too comfortable with the house that now exists. The work of restraint and scrutiny still needs doing. That requires an upper house with legitimacy. The body that was broken up was not legitimate, but nor is the one that has -- just temporarily, we hope and trust -- replaced it."

- The Guardian (lib) 12/11.

"Die Aspekte Grundrechte und Rechtsstaatlichkeit müssen für alle gleicherma¤en gelten, die bei uns leben. Hier darf es keine Hierarchisierung in Menschen erster und zweiter Klasse - in EU-BürgerInnen einerseits und MigrantInnen bzw. Flüchtlinge andererseits - geben.
   Grundrechte stellen das Modernste dar, was es in Deutschland und Europa gibt. Ohne sie ist Europa nicht zukunftsfähig."

- Claudia Roth i Die Tageszeitung 19/11.