Minnet en murbräcka?

Muren faller i år igen och ännu en gång hyllar tidningar och politiker de personer och händelser som visade att demokratin faktiskt var starkast. Men vad minns människor av 1989 i mitten av nästa sekel, när det är lika länge sedan murens fall som det är sedan kristallnatten i år?

I årtionden har de som överlevde koncentrationsläger vallfärdat runt skolorna i landet och med smärtan kvar i ögonen försökt vaccinera ungdomen mot nazismen. Samtidigt har samhällets främsta representanter stått bredvid och oroats över vad som händer när det inte finns några kvar som faktiskt minns. 50 år efter kriget fattar regeringen allvaret i nynazismen och antar att framväxten av nya hakkorsprydda grupperingar är en konsekvens av att det faktiskt inte finns så många kvar som minns.

Boken "Om detta må ni berätta..." produceras i ilfart för att hålla det kollektiva minnet igång med konstgjord andning ännu ett tag. Lars Leijonborg fattar tycke för uppmärksamheten Göran Persson får för projektet Levande historia och hoppas på samma genomslag först genom sin upplysningskampanj om kommunismen och nu senast med viljan att göra 9:e november till en nationell minnesdag för de totalitära ideologiernas offer. Symbolpolitik när den är som mest symbolisk.

Om friheten är beroende av minnet försvinner den med tiden.

Men människor måste få glömma, betrakta detta århundrades krig på samma sätt som andra, och förhålla sig till dem som vilken fotbollsmatch som helst: Men det innebär inte att krigen ska få komma igen! Förhållningssättet till historien måste vara ett annat än dagens förnumstiga "Ack, ack, vad händer med ungdomen? Vet den inte hur många kommunismen hade ihjäl", nämligen: Eftersom människor kommer att glömma, vad krävs för att nazismen och kommunismen inte ska komma tillbaka?

Om det alltid är den enskilde som bär det värde statens representanter är skyldig att skydda, och inte gemenskapen i nationen, klassen eller familjen, blir varje attack mot de individuella rättigheterna avskyvärd i sig och motarbetad från första stund. Människors rätt att sluta sig samman för gemensamma intressen, och uttrycka sina tankar i ord och skrift, är dessutom kollektivistiska ideologiers främsta fiende just för att den garanterar den enskildes frihet på bekostnad av kollektivets.

Ingen behöver därmed komma dragandes med jämförelser med kommunism och nazism för att motivera demokratin, den enskilda inskränkningen i friheten blir tillräckligt allvarlig. Om friheten däremot är beroende av minnet försvinner den med tiden.

Och det är just det som håller på att ske. Eftersom dagens demokrater sällan motiverar demokratin och friheten på något annat sätt än genom minnet av nazism och kommunism, ökar risken för att kollektivismens bejakare får makten igen. Men eftersom det knappast var minnet av nazismen som fick muren på fall, är kunskapen om hur man gör revolt mer värd om 50 år än minnet av hur det var sist det begav sig.