När den tyska förbundsdagen firar tioårsjubiléet av murens fall den 9 november finns de båda ex-presidenterna George Bush och Michail Gorbatjov på plats. Nu käbblar politikerna om vem som ska få synas vid de bådas sida. Men de som faktiskt fick muren på fall är inte inbjudna.

Förbundsdagspresident Wolfgang Thierse föreslog ursprungligen att endast han själv skulle göra de båda utländska potentaterna sällskap i talarstolen. Så undrade emellertid Unionspartiernas representant i förbundsdagens äldsteråd slugt om inte också kansler Gerhard Schröder borde tala -- ett förslag SPD förstås inte kunde motstå. Och då måste ju också "enighetskanslern" Helmut Kohl få tala.

Partikäbblet utvecklades till en strid om det officiella Tysklands historieskrivning.

Inte heller de övriga partierna ville gå miste om chansen att synas i ett sådant sammanhang. FDP föreslog Hans-Dietrich Genscher, dåtida utrikesminister, CSU ville se f d finansminister Theo Waigel, arkitekt bakom valutaunionen 1990. Och PDS, spillran av det östtyska kommunistpartiet, lanserade Hans Modrow, f d partichef i Dresden, på talarlistan.

Fotnoter i historien.

Först därvid upptäckte kritiker det pinsamma i att inga medborgarrättskämpar bjudits in. Därmed utvecklades det banala partikäbblet till en strid om det officiella Tysklands historieskrivning.

Västetablissemanget framhäver sina egna marginella insatser och "gör östtyskarna till fotnoter i historien," angrep Reinhard Schult, Bürgerrechtler och medgrundare av Neues Forum.

Vad är det då som gör händelserna 1989 så unika? I England, Frankrike och USA, precis som i flera andra nationer, har folket historiskt tagit makten underifrån, som demos, genom borgerliga revolutioner för att sedan aldrig släppa den igen.

Brott mot traditionen.

Icke så i Tyskland. Tvärtom har modernisering, förändring och demokratisering alltid kommit uppifrån och utifrån, mindre pådrivet av ett egennyttigt, kapitalistiskt borgerskap än implementerat av en lydig tjänstemannaklass i statens tjänst. I en sådan tradition odlas inga revolutionära dygder.

Revolutionen 1989 är ett märkligt brott mot den traditionen. Under några dramatiska höstveckor går folk man ur huse i tusental -- hundratusental -- för att visa sitt missnöje med regimen och sin vilja till förändring. "Wir sind das Volk!" skanderade östtyskarna och tog sin egen myndighet i anspråk. "Demokratie - jetzt oder nie!" Det saknar motstycke i den tyska historien.

Men därefter tycks historien ha rullat tillbaka i gamla hjulspår. Den mindre än ett år efter murens fall fullbordade "återföreningen" och de massiva ansträngningarna att integrera de "nya förbundsländerna", har varit projekt styrda utifrån och uppifrån av västtyska politiker och tjänstemän, för västtyska pengar.

Och återföreningen har inte skett med den triumfatoriska enkelhet som de västtyska toppolitikerna vill ge sken av. Förvisso lever de flesta östtyskar idag drägligare liv än vad de för tio år sedan kunde tro möjligt.

Passiva åskådare.

Men alla de fördelar som följt av demokrati, marknadsekonomi, en öppen omvärld -- eller västtyska biståndsmiljarder -- botar inte östtyskarnas känsla av att ha blivit överkörda av grannen i väst. Och även om motsättningarna mellan ossis och wessis inte ska överdrivas, är det den känslan som förhindrar en lika smärtfri rivning av "die Mauer im Kopf" som av den faktiska muren mellan de båda tyska staterna.

Förbundsdagens firande av murens fall är en rejäl blunder.

Med den utvecklingen i backspegeln förefaller Förbundsdagens firande av murens fall vara en rejäl blunder, lika symbolisk som pinsam. För hur viktiga de båda supermakternas forna presidenter än var för det kalla krigets slut, var de båda passiva åskådare till hur folket bakom järnridån tog historien i egna händer hösten 1989 -- inte minst den 9 november då muren började rivas.

Lika tagen på sängen var förstås kansler Kohl, för att inte tala om Gerhard Schröder: "Att just han, som före 1989 inte en gång sagt goddag till oppositionen i DDR, avser pladdra i tjugo minuter om murens fall och tysk enighet, är en otrolig faux pas", kommenterar Bärbel Bohley, också hon medgrundare av Neues Forum men själv inte ens inbjuden att se på.

En ödets ironi.

Nu har emellertid bråket om talarlistan kommit till en kompromisslösning. Att jämte de båda presidenterna och de båda kanslerna tala som representant för upprorsmakarna i öst har Thierse kallat in Joachim Gauck. Oppositionell präst i DDR, idag chef för den myndighet som försöker bringa ordning i Stasis kvarlåtenskap.

En PDS-talesman påpekade kritiskt att Gauck talar mer i kraft av sitt nuvarande ämbete än av sina insatser för revolutionen. En märklig ödets ironi: När det enda framgångsrika folkliga upproret i den tyska historien firas, är det inte dess civila medborgarrättskämpar som företräder folket på festtribunen -- utan en statlig tjänsteman.

"Det allvarliga är att det är via veckotidningarna som många unga flickor skapar sin världsbild. Den kommer att bestå av att livet går ut på kläder, smink, kändisar, killar och sex. När det är dags att bli mamma gäller det att se sexig ut också som höggravid.
   Ingen bör bli förvånad över att jämställdheten masar sig fram, med det här dolda och tunga oket runt tjejers späda och förtryckta axlar."

- Helena Klingspor i Dala-demokraten 29/10.

"Den världsomfattande konkurrensen flåsar företagarna i nacken. De företag som vill överleva måste fundera över sin rekrytering. Det går helt enkelt inte att inskränka basen för den till heterosexuella, vita, golfintresserade män bara för att det känns tryggt, invant och bekvämt."

- Hanne Kjöller i Expressen 1/11.