Mogens Glistrup, grundaren av det danska Fremskridtspartiet, gjorde härförleden en skandalomsusad comeback i sitt gamla parti. Redan efter en vecka som partimedlem överskred den gamle provokatören alla tidigare gränser. I en radiointervju menade Glistrup att Danmarks alla muslimer skall ges en frist på ett par månader att lämna landet. De som till äventyrs dristar sig till att stanna kvar, skall interneras och säljas som slavar till andra länder.

Utspelet väckte givetvis stor uppmärksamhet. Men historien tog inte riktigt den vändning, som man hade kunnat hoppas. Partiets lilla grupp i folketinget -- som tycks vara något mer sansad än partiet i dess helhet -- lyckades inte driva igenom en uteslutning.

Glistrup är inte ensam

Tvärtom, så visade sig Glistrups idłer ha ett oväntat brett stöd i den allmänna opinionen, och många gräsrötter i partiet uttryckte sin sympati. Hans förslag må vara drastiskt, men han har pekat på ett viktigt problem, lydde resonemanget. Glistrup är alltså inte ensam. Till och med en dansk minister har ondgjort sig över att flyktingar slukar en allt större del av statens resurser.

Dessa företeelser visar på en väsentlig skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige. Medan Sverige sedan Palmes tid spelat världssamvete, har det danska folkhemmet aldrig haft några uttalade internationalistiska ambitioner. Den positiva bieffekten av de svenska socialdemokraternas flirtande med socialistiska diktaturer i den tredje världen har varit att en liberal inställning till invandring etablerat sig i de tongivande samhällsskikten.

En katastrof väntar runt hörnet.

Men finns skillnaden verkligen där? Eller håller positionerna på att förskjutas? För någon vecka sedan gick Hans Persson, utbildningsdirektör -- alltså skolchef -- i Malmö, ut med det alarmerande beskedet att Malmös skolor nu nått smärtgränsen.

En katastrof väntar runt hörnet om inte utvecklingen stoppas, sades det. Orsak: alltför många barn av utländsk härkomst i stadens skolor. Åtgärd: dra in socialbidraget för flyktingar som väljer att lämna sin hemkommun under introduktionstiden.

Reaktionerna var genomgående positiva. Hans Perssons utspel må vara drastiskt, men han har pekat på ett viktigt problem, hette det från höger till vänster. Ursäkta?

Sveriges fattigaste storstad

Malmö, Sveriges i särklass fattigaste storstad, må ha många problem, och då framför allt dess skolor. Men hur kan problemet vara att människor frivilligt väljer att bosätta sig i staden? Och hur kan lösningen vara att frångå en av rättsstatens viktigaste principer -- den om allas likhet inför lagen?

Ingen hade något att invända. Inga krav på avgång riktades mot den utbildningsdirektör, som uppenbarligen bara företräder den helsvenska delen av sitt klientel.

Ingen uppmärksammade att de siffror Persson åberopat var starkt vilseledande. En stor del av Malmös politiska etablissemang delar uppenbarligen hans märkliga problemsyn. Enda undantaget utgjorde ett gäng miljöpartister med Birger Schlaug i spetsen, som visade på det djupt människofientliga i Perssons resonemang.

Malmö är ett av betongpolitikens sista fästen.

Låt oss bara påpeka att det -- för politiker med en liberal människosyn -- finns åtskilligt att göra innan Hans Perssons cynism accepteras. Malmö är ett av den traditionella socialdemokratiska betongpolitikens sista fästen.

Stadens befolkning utgör ett multikulturellt myller -- vilket ska pressas in i strukturer och institutioner, som bygger på total likformighet och, naturligtvis, svenskhet. Inställningen till privata alternativ -- inte minst inom skolan -- är starkt negativ bland de styrande.

Betongghettona

Betongghettona i utkanterna -- där sysselsättningsgraden i vissa fall ligger under 10 procent -- liknar egentligen planekonomier i miniatyr, där välmenande folkhemsmissionärer pumpar in allt större belopp för att lära de stackars satarna att bli välanpassade Medelsvensson. Behovet av en liberal revolution, som anpassar kartan efter verkligheten och bejakar mångfalden, är skriande.

Men framför allt: varför denna jämförelse mellan en harmlös kommunbyråkrat och en välkänd dansk rasist? Jo, därför att det är så viktigt att reagera närhelst grundläggande demokratiska principer frångås. Hans Persson och hans anhängare menade kanske inte så illa som det lät. Men genom att bunta ihop en grupp människor och vilja inskränka deras medborgerliga rättigheter, har man gett legitimitet åt synsätt som avviker från principen om alla människors lika värde.

Och då kanske den katastrof som väntar runt hörnet i själva verket är en ny Glistrup. Det är därför varje sann liberal måste protestera mot Hans Perssons tokerier.

"But I am fortunate my England career is now complete so I don't have to sound nationalistic any more. Nationalism causes so many problems. I hate it.
     The England team was traditionally the magnet for such rampant nationalism but the authorities were hardly going to order the team's disbanding. I loathe the fact that the England team embody and foster nationalism. --- Nationalism provokes a nonacceptance of people because they come from somewhere else."

- Fd fotbollsspelaren John Barnes för Soccernet.