I bland tror man sig ha nått botten bara för att upptäcka att det är en bra bit kvar. Så också i politiken. Ta biståndet, som ett exempel. I somras läckte det ut att statsminister Göran Persson inte tänkte ersätta Pierre Schori på posten som biståndsminister. Frågan skulle i stället hamna på Leif Pagrotskys bord.

Det lät illavarslande. Även om handel och bistånd är nära sammanlänkade finns det ändå en intressekonflikt i att gynna svensk handel och samtidigt ge bra bistånd. Det visade inte minst det bundna bistånd vi fick dras med till långt in på 80-talet. Det gynnade oss, men var inte sällan till nackdel för de länder vi tänkte hjälpa.

Beskedet att biståndsministerposten skulle dras in möttes med protester, men knappast med förvåning. Biståndsbudgeten har under de senaste åren skurits ned gång på gång -- att skära bort ministerposten vore på sätt och vis logiskt.

Pappersministern

Det blev dock ingen avveckling av ministerposten. Vi har en svensk biståndminister, i alla fall på pappret. Ändå lyckades regeringen -- läs Göran Persson -- visa hur gränslöst lågt biståndet prioriteras.

Maj-Inger Klingvall, regeringens absolut svagaste kort.

Maj-Inger Klingvall, den minister som då hade lägst förtroende hos allmänheten tillika regeringens absolut svagaste kort, blev utsedd till Sveriges biståndsminister. Resultatet lät inte vänta på sig. Sverige väntas nu hamna under "skammens gräns", FN:s mål på 0,7 procent av BNI.

Å andra sidan ska man kanske inte vara så hård mot Klingvall. Att förhandla med Bosse Ringholm är plåga nog . Finansdepartementet verkar dessutom -- med eller utan Klingvalls medverkan -- redan ha bestämt vad som måste göras.

Skammens gräns ska undvikas

Skammens gräns ska undvikas, men inte genom att biståndet får några extra medel. En fotnot ska tillfogas där det förklaras att svenskt bistånd ska beräknas utifrån vårbudgeten och inte utifrån det faktiska utfallet vid årsskiftet. Lögner, förbannade lögner och statistik -- och finansdepartementet lär få trixa i fred.

Vänsterpartiet och miljöpartiet som tidigare talat så mycket om bistånd och solidaritet verkar nu lugnt ha slumrat in vid maktens köttgrytor.

Oppositionen är heller inget att räkna med. Moderaterna har inget emot det som händer. Folkpartiet gjorde ett utspel om demokratibistånd, men det uppmärksammades knappt. Det kanske inte är så konstigt. Partiet har under de två sista partiledarna tigit i frågor om bistånd och flyktingar. Det mesta av den auktoritet och det förtroende som partiet en gång hade har spelats bort.

Övermäktig uppgift

Att försvara ett högt bistånd i tider av nedskärningar har för de flesta av våra politiker visat sig vara en övermäktig uppgift. Låt oss påminna dem om det när de i framtiden, när ekonomin förbättrats, höjer biståndet och talar om solidaritet. Sann solidaritet är inte att dela med sig av sitt överflöd, utan att kunna ge även när den egna plånboken är tunn.

Ett hån att sänka biståndet och sedan trixa med siffrorna.

Även om tanken kan låta naiv är det faktiskt självklart att varje individ har rätt till frihet, demokrati och mat för dagen oavsett var de är födda i världen. En sådan tanke leder i och för sig till att vi i princip skulle ge obegränsat med resurser i bistånd. Det låter sig dock inte göras vare sig enkelt eller effektivt.

Men det är ett hån mot denna grundläggande insikt att gång på gång sänka biståndet -- och sedan, när någon ifrågasätter det, börja trixa med siffror i stället för att stå för de beslut man har tagit.

Sverige må nu nå skammens gräns i biståndet -- regeringen har passerat den för länge sedan. Och mycket talar för att vi fortfarande inte nått botten.

Denna artikel har blivit citerad i Liberala Nyhetsbyråns pressklipp tisdagen den 12 oktober.

"RRV är en stabsmyndighet åt regeringen. Allt tal de senaste dagarna, till exempel på Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor, att RRV skulle vara ett organ som granskar regeringen är grovt vilseledande.

RRV har aldrig någonsin granskat regeringen och är uttryckligen förbjuden att göra det. Regeringen granskas av riksdagen genom KU och riksdagens revisorer. Det vore absurt att ett organ underställt regeringen skulle kunna ha den uppgiften."

- Gefle Dagblad (lib)

"Taxorna inom omsorgen och valfrihetsreformen inom skolan är exempel på varför vi måste sluta tjafsa om kommunens självbestämmande. Besluten skall fattas på den nivå som är bäst för medborgarna. Och det är långtifrån alltid i kommunfullmäktige."

- Robert Odenjung i GT (lib) 8/10