Plaststolspartiet.

En lokal föreskrift i Malmö förbjuder vita plastmöbler på stadens uteserveringar. Detta har gjort Allan Widman, gruppledare för fp i Malmö, arg. För Widman är detta en fråga av högsta ideologiska rang -- dylika inskränkningar i näringsidkares frihet är givetvis alldeles oacceptabla för en liberal.

Om Widman varit politiker i Åmål, Vaggeryd eller någon annan håla, kunde han vara ursäktad. Men nu råkar han vara det i Malmö, rikets tredje stad och därtill en av de mest intressanta regionerna i Europa. Mot en sådan fond kan Widmans utspel inte bottna i annat än en total avsaknad av fantasi; alternativt en extrem rädsla att stöta sig med någon.

Samtidigt som Widman kämpar för sina plastmöbler, håller ett alldeles nytt Malmö på att ta form. Det formligen sjuder av aktivitet och initiativkraft kring de nya, gränsöverskridande utbildningarna på Malmö högskola. Här finns framtiden -- hoppet för en region som länge plågats av kris och depression.

Mångkulturell stadsdel

Och i form av Möllevången finns något så unikt som en mångkulturell stadsdel mitt i city. Frågan är inte längre om, utan när dessa dynamiska krafter förmår lyfta Malmö till nya höjder.

Men folkpartiet vänder förändringarna ryggen. Trots en unik chans att rida på en trend, där man inte behöver frukta någon som helst konkurrens från de båda betongpartierna, väljer man att driva frågor som plastmöbler, fri sprit och Farummodell. Frågor som må vara nog så ideologiskt korrekta i sina implikationer, men som knappast engagerar andra än en ytterst marginell grupp av medelålders småföretagare.

Odemokratiskt sållades människor med avvikande sätt eller utseende bort.

Här begår folkpartiet ett allvarligt misstag. Malmös framtida entreprenörer ägnar sig nämligen inte åt att bocka plåt i Fosie industriby -- de rör sig istället i gränslandet mellan konst och IT på den nya högskolan eller mellan olika kulturer på Möllevångens uteserveringar. En miljö som gör sig rätt bra utan plastmöbler men som Widman förmodligen inte vågar besöka, av rädsla för att bli rånad.

Partiets inskränkthet blev särdeles tydlig när ett nytt framtidsteam skulle rustas inför valet 2002. Helt odemokratiskt sållades människor med avvikande sätt eller utseende bort. I kampanjarbetet tillåter man sig inga risker: fp skall representeras utåt av Widmans stajlade leende.

Att ledningen gör denna prioritering visar att man inte fattar någonting. Framtidens Malmö håller ju just på att skapas av det annorlunda, det avvikande. En heterogen trupp av företrädare skulle kunna innebära ovärderliga tentakler in i det nya, varur ett intressant utbyte skulle kunna uppstå.

Inavlad skara

Istället håller det gamla gardet ett järngrepp kring Malmöliberalerna. Inträdesbiljetterna i detta är ganska lätt definierade: Sedan Ullstens ärorika dagar ska man lojalt ha delat ut flygblad i varenda valrörelse. Vidare ska man ha fjäskat för rätt personer och valt rätt sida i alla de strider som sargat partiet under det senaste decenniet. Kort sagt: vara politiskt totalt ointressant. Över denna inavlade skara av partister tronar Widman med sin plaststolsliberalism som en värdig representant.

Och utanför de igengrodda fönstren på partilokalen växer en ny stad fram. En transnationell, multikulturell stadsregion i ständig förändring. Vi skulle kunna kalla den sinnebilden av liberalismens framtid.