Annan utan vänner.

Kofi Annan kaxade till sig då FN:s generalförsamling öppnade. Västvärldens ledare, däribland Anna Lindh, talade sig varma för att FN ska få ökat mandat att agera inom stater. Idén att kasta den nationella suveräniteten på historiens skräphög gillades inte av Kina.

I sitt inledningstal sade Annan att övergrepp mot de mänskliga rättigheterna måste stoppas, var de än inträffar. I klara ordalag ifrågasatte han både vetot i säkerhetsrådet och den nationella suveräniteten.

Vet förtryckarstater att deras gränser skyddar dem från FN-ingripanden, kommer de fortsätta att bryta mot mänskliga rättigheter, menade han. Utan att ha några konkreta förslag målade han upp en vision om ett starkare FN som kan agera snabbt och med kraft intervenera i konflikter som idag är "inre angelägenheter".

Frankrikes premiärminister Lionel Jospin höll med och ansåg att FN har mandat att agera inte bara medlare mellan stater utan även kan ingripa mot stater för att försvara "den mänskliga värdigheten". I samma ordalag talade Storbritanniens och Tysklands utrikesministrar Robin Cook och Joschka Fischer.

MR inre angelägenheter

Lindh krävde ett större säkerhetsråd med slopat veto, utom när det gäller operationer under kapitel 7 i FN-stadgan, alltså direkt militär intervention. Kina och andra länder, däribland Algeriet, protesterade högljutt.

Mänskliga rättigheter är inre angelägenheter och en fråga enbart för den berörda statens regering, uttalade Kinas utrikesminister Tang Jiaxuan. Föga förvånande ställde sig diktaturer mot demokratier.

Diktaturerna försvarar hedern åt demokratierna.

Men det är också diktaturerna som indirekt försvarar hedern åt demokratiernas utrikesministrar på stiliga tillställningar i New York. Om Kina med fler länder inte hade vetolapparna i fickan skulle nämligen viktiga reformer kunna genomföras, och då är frågan hur förändringsbenägna de verbalt begåvade européerna skulle vara. Jospin och Cook är minst lika rädda om sin vetomakt som Jiaxuan, och knappast mer benägna att låna ut trupper till en organisation de inte har makten över.

Både Lindh och Annan varnade med rätta för ett paralyserat FN. Vem agerar vid nästa kris om inte FN griper in? Någon annan gör ofta det, senast manifesterat i Kosovo där NATO bombade Serbien. Detta var moraliskt rätt, men folkrättsligt fel och kanske taktiskt tveksamt. NATO har låg legitimitet, men hade styrkan att ingripa.

Maj-Britt Theorinare

Aktionen fick kritik från folkrättsexperter och alla Maj-Britt Theorinare som brukar kalla sig "fredsvänner". De talade sig varma för OSSE, en organisation med hög legitimitet men utan styrka.

FN borde ha både den legitimitet FN har idag och den styrka som organisationen saknar. Lindhs och Annans förslag är steg i rätt riktning. Men hur ska de klara av att sälja konceptet till världens största diktatur, när inte ens deras egna allierade egentligen håller med?