Big Mac och Barbie.

Häftiga racerbilar till pojkarna och en Barbie i rosa till flickorna. De senaste Happy Meal-leksakerna visar hur McDonalds inte bara säljer hamburgare utan också en ideologi: Kärnfamiljen och könsrollerna ska bestå. Ändå är Big Macen en rätt i kärnfamiljens sista nattvard.

McDonalds egna kundundersökningar visar att 70 procent av gästerna skulle ätit hemma, om de nu inte gått till McDonalds istället. Varje Big Mac är alltså en måltid som inte äts i hemmet.

Men eftersom kvinnor utför två tredjedelar av hemarbetet och än mer av arbetet i köket, är varje måltid som inte äts i hemmet också en måltid som inte lagas av en kvinna.

Primitivt hemarbete

Utvecklingen är tydlig: Obetalt arbete lyfts från hemmet ut på marknaden. Genom arbetsdelning och skalfördelar konkurrerar kommersiella produkter och tjänster ut självhushållningen. När arbetet får en prislapp blir det också intressant att sträva att öka produktiviteten. För hemarbetet är märkligt primitivt och arbetskrävande jämfört med liknande kommersiella sektorer.

I denna process är McDonalds ett föredöme, som visar hur kapitalism, konsumism och kommersialism bidrar till att öka människors reella, vardagliga frihet. Deras rykte är oförtjänt dåligt.

En konservativ könsrollsideologi.

Men trots sin goda gärning i praktiken, väljer McDonalds att basunera ut en konservativ könsrollsideologi i sin marknadsföring. Könsrollsideologin märks inte bara genom de senaste Happy Meal-leksakerna.

I reklamfilmerna sprids samma budskap: Barnen klipper ett välbekant M i pappas tidning och hänger ett par gula byxor på mammas klädstreck. Chefen ställer in mötet med den kvinnliga medarbetaren, som istället tar dottern med på shoppingrunda. Var, om inte på McDonalds, springer hon på chefen som varit på hockeymatch med sin son?

Uppenbarligen vet McDonalds marknadsförare mycket väl vad företagets verksamhet bidrar till: att luckra upp den traditionella könsarbetsdelning i hemmet som är kärnfamiljens materiella förutsättning. Således vill företaget falskeligen ge sken av att kärnfamiljen och könsrollerna inte alls hotas av att kärnfamiljens ekonomiska bas allt mer urholkas.

Könsrollerna lever kvar

McDonalds har ett ansvar.

Men om McDonalds inte frigör sig från den traditionella könsideologin, kommer inte heller kommersialiseringen av kvinnors obetalda arbete att leda till en ökad jämlikhet i samhället. Attitydförändringen kommer aldrig till stånd. Könsrollerna lever kvar -- på McDonalds som i samhället.

McDonalds har ett ansvar. Och extremt månt om sin politiska korrekthet som företaget är, kommer det sannolikt att ta det, men för att så skall ske krävs det att någon ger McDonalds den spark i häcken som företaget förtjänar. Friktion kastar härmed handsken till alla mediafeminister, ledarskribenter, fittstimmare, proffstyckare och politiker: Låt drevet gå mot -- men också för -- McDonalds!