Det politiska landskapet skulle förändras radikalt om någon vågade exploatera existensen av den stora grupp människor som, uttalat eller ej, identifierar sig som invandrare. En invandrar-Marit skulle sopa rent.

Konsoliderandet av ett "vi" är det som bygger den politiska makten; tidigare definierades det av nationsgränserna, nu av integreringen i svenskheten. Precis som svenskens identitet är en nationell uppfinning, är "invandrare" som identitet en produkt med lokala råvaror, vars syfte är att exkludera från makten. Det är ingen som kommer till Sverige med ett invandrar-jag, men många får ett ganska snabbt.

Anledningen till att det är få invandrare i politiken är dock inte semantiken i begreppet "invandrare" som vissa tror, och som man i så fall skulle kunna byta ut mot "utländskt ursprung" eller någon annan halvsanning, utan att varje identitet behöver sin motsats. Ett "vi" som omfattar alla fyller ingen funktion för det är själva gränsdragningen mellan "vi" och "de andra" som skapar identiteter och bestämmer vilka som har makten.

De som behövs har makt

Den rådande maktstrukturen i "Folkrörelsepartisverige" upprätthålls också genom att individualiteten hos dem som hamnar innanför gränsen erkänns. "De andra" buntas ihop för att lättare slås ihjäl -- om än bara bildligt förstås.

De andra behövs inte i folkrörelsepartierna eftersom makten i dessa inte vilar på den formella ordningen av stadgar och demokratiska beslutsprocesser som garanterar alla inflytande, utan på nätverk av personer med viktiga telefonnummer. Utnämningen -- inte valet -- av Bo Lundgren och beslutsvägarna i rörelsen » är bara två exempel.

En anledning för invandrare att rösta.

Men de som inte behövs kan mobiliseras. Rösträtten finns. Maktunderlaget i invandraridentiteten har ännu ingen förstått att utnyttja. Därför skulle det parti, som gav reellt inflytande och en framstående kandidatur till en invandrare (med brytning, hög kompetens, eget nätverk och självförtroende) skapa en anledning att rösta för dem med identiteten "invandrare". Precis som Marit Paulsen gjorde bland de svenskar som ville vara behövda -- alltså ha makt -- i EU.

En i-Marit skulle dock röra runt i grytan på ett helt annat sätt än Marit själv. Personen i fråga skulle synas dagligen i teve och representera de personer, intressen och fobier som inte syns idag. Lanserandet av i-Marit skulle skapa helt nya konfliktytor i politiken, ytor som även de andra partierna skulle vara tvungna att fylla.

Kändisinvandrarna

Mauricio Rojas? Alexandra Pascalidou? Maciej Zaremba? Jèsus Alcalá? Juan Fonseca? Ana-Maria Narti? Nalin Pekgül? Jabar Amin?

Nej, i-Marit står inte att finna i de framgångsrika kändisinvandrarnas krets. De har, trots sina exotiska namn, tagit sig fram genom att acceptera och profitera på svenskhetens hegemoni i samhälle och politik. I-Marit måste istället ifrågasätta den svenska identiteten som maktbas, ställa sig utanför den och spela rollen av att komma direkt ur invandrar-folkdjupets utanförskap.

Vänstern är oförmögen att ifrågasätta svenskheten.

Frågan är vilket parti som kan exploatera den väljarguldgruva som invandrares utanförskap utgör. Vänstern, med visst förtroende i många invandrargrupper men mest av anti-imperialistisk nostalgi, är oförmögen att ifrågasätta svenskheten. I brist på annat klamrar den sig desperat fast vid det nationella som demokratins och samhällets fundament.

Fisborgerligheten

Inom borgerligheten finns det ett och annat tecken på nytänkande -- embryon som syns tydligast hos moderaterna. Men man ska inte överskatta Rojas förmåga att lura på moderata kommunalråd liberala idéer. Och borgerlighetens partistrukturer är så hopplöst helsvenska, helvita och fisborgerliga att de aldrig kommer att släppa invandrare längre än till icke-valbara platser och harmlösa alibi-uppdrag.

Den paradoxen är i sig ett bevis på partinätverkens liksom svenskhetens trista makt. I-Marit lär därför dröja, åtminstone tills något av partierna har halkat under fyraprocentspärren.

"Drottning Silvias korttänkta svar på Amelia Adamos frågor bevisar ännu en gång: Monarkin är så föråldrad att ingen idag levande människa kan vara en 'kung i tiden'."

- Barbro Hedvall i DN 21/9.

"Varför inte göra sponsringen av kungahuset frivillig, precis som medlemskapet i Svenska kyrkan? Alla medborgare får avgöra om de vill gå med i kungahuset eller ej."

- Johanne Hildebrandt i Metro 24/9.

"Nu är Silvia dock företrädare för svenska folket i representativa sammanhang och därför vill jag veta: När får jag möjligheten att rösta bort henne? Jag vill inte ha en gammal dinosaurie som symbol för Sverige."

- Linna Johansson i Expressen 24/9.