Re: Till flumskolans försvar.

Den flummiga skolan av idag kan skatta sig lycklig över att ha både många och mäktiga försvarare, och i den skaran ingår uppenbarligen Friktion. I artikeln "Till flumskolans försvar" (») hyllas okunskapen till förmån för det fria kunskapssökandet - som det så vackert heter.

Delta i debatten! Friktion tar gärna emot ditt bidrag. Vi förbehåller oss rätten att göra ändringar i insänt material.

Vanliga trista fakta utmålas som onda hinder för den fria tanken. Det centrala är förmågan att kunna värdera, bedöma och kritisera information.

Men hur dessa mål ska kunna förverkligas utan baskunskaper, lämnar Friktion glatt åt läsaren att själv fundera ut. Att en stomme av fakta är nödvändig för att kunna sovra bland stora informationsmängder, verkar inte ha fallit Friktion in.

Vidare konstaterar Friktion att fienderna Leijonborg och Björklund, vill se en skola där lärare besitter och förmedlar kunskap. Alternativet till denna befängda idł är enligt Friktion att lärare bör vara mer av pedagoger.

Intressant är att fråga sig vad Friktion lägger i begreppet pedagog. Att det inte handlar om att förmedla kunskap framgår tämligen klart.

"Läraryrket måste bli attraktivare."

Viktigare än vilken utbildning lärare har, är vilka som väljer att bli lärare. Läraryrket måste helt enkelt bli attraktivare. Genom en ökad fokusering på ämneskunskap inom skolan, skulle förmodligen fler lärarämnen söka sig till lärarhögskolan. En utveckling som både skulle förhöja den pedagogiska kompetensen hos lärarkåren och utrota lärarbristen.

Vad är det då som åstadkommit den katastrofala degenereringen av läraryrket. Socialdemokratisk skolpolitik och den så kallade flumskolan? Ja - förmodligen. Pedagogik och ämneskunskap i all ära, men viktigast i slutändan är vilka individer som väljer att verka inom skolan.

Ylva Rehnberg
Lidingö
till.ylva@home.se

Friktion svarar:

Skolans uppgift kommer förstås aldrig att vara vare sig en renodlad kunskapskorvstoppning under faktarapande föreläsare eller en oändlig orgie i kritisk analys ledd av ämnesokunniga filosofer.

Dagens lärare har bättre ämneskunskaper än gårdagens.

Men prioriteringen mellan de båda idealtyperna är för Friktion självklar. Läraren lär sig inte pedagogik och didaktik för att bättre kunna lära ut fakta, utan besitter ämneskunskaper för att bättre kunna leda elevernas eget lärande. Pedagogen förlöser kunskapsbildning, men förmedlar inte nödvändigtvis mer kunskaper än vad den processen kräver.

Att en fokusering på ämneskunskaper i lärarutbildningen skulle göra yrket mer attraktivt är inte självklart. Den historiska kopplingen är snarare den omvända. Dagens lärare har avsevärt bättre ämneskunskaper än de gårdagens lärare Leijonborg och Björklund idylliserar.

Med en begränsad utbildningstid finns en konflikt mellan mer ämneskunskaper och mer pedagogisk och didaktisk kompetens. Läraren riskerar bli vare sig respekterad för sina jämförelsevis bristfälliga ämneskunskaper eller för den pliktskyldigast inbakade pedagogiska halvfärdigheten. He who can does, he who cannot teaches - så länge som undervisande inte respekteras som ett kunnande.

Överreglera snarare än avreglera.

Återstår problemet med läraryrkets låga status. Att lösa den motsvarande personalkrisen i vården har knappast föranlett de borgerliga att föreslå mer pengar till högre löner eller en upphottad vårdbiträdesutbildning. Den parallellen gör dock inte Leijonborg och Björklund, förtjusta som de är i att överreglera snarare än avreglera den svenska skolan.

Frågan om flumskolans vara eller icke vara kan därmed lämnas därhän. I ett system baserat på valfrihet under skolpengens lika förutsättningar är det inte staten - eller Leijonborg och Björklund - som bestämmer vad utbildningen ska syfta till, utan föräldrar och elever. Beslutet lämnas, hur flummigt det än kan låta, till individen.