Det blir trängre i klassrummen. Somliga lärare kanske saknar behörighet, men skolorna öppnar i vanlig ordning. Katastrofen skjuts på framtiden, men förvirringen om skolans roll består.

I skuggan av rubrikerna om lärarbristen, förs en förvirrad debatt om lärarens roll. I början av sommaren kom Lärarutbildningskommitténs utredning om framtidens lärarutbildning. Bortsett från det kontroversiella förslaget att förändra kraven på lärares kunskaper i svenska språket, rönte dock inte utredningen någon större uppmärksamhet.

Men i ett inlägg på DN-debatt (11/8 ») rackar folkpartiledaren Lars Leijonborg och Jan Björklund, skolborgarråd i Stockholm, ned på lärarutbildningen.

Skolsynens fel.

Orsaken till skolans kris och lärarbristen är, enligt Björklund och Leijonborg, att "bildning, kunskap och skola" inte har prioriterats nog av socialdemokraterna. Sossarnas skolsyn är det stora problemet, inte lärarlönerna, den brutalare skolmiljön (») eller bristen på karriärmöjligheter.

Hur socialdemokraterna egentlingen ser på skolan framgår inte av artikeln. Men man kan väl förmoda att det handlar om den flumskola som Björklund älskar att hata.

Riktiga kunskaper, att lära eleverna räkna, läsa och skriva, och i förlängningen matematik, teknik och naturvetenskap, har fått allt mindre utrymme i skolan, till förmån för flumämnen som slöjd och hemkunskap, brukar Björklund gasta (»).

Det handlar om flumskolan som Björklund älskar att hata.

Det är alltså socialdemokraternas "syn på skolan" som är problemet. Att försöka debattera skolideologi är förstås hedervärt. På semester från den problemfyllda skolvärlden borde kanske fler politiker och skolledare ha funderat på de grundläggande frågorna:

Varför ska vi egentligen ha en skola? Och vad ska läraren göra där?

Redan de gamla grekerna klurade på det. Sedan Platon och Sokrates lämnade sinnevärlden har dispyten inte kommit närmare sin lösning.

Blå tåget.

Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften. Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften, skaldade Leif Nylén i Blå tåget. Korvstoppningsskolan, den auktoritära skolan skapar lydiga medborgare och lönsam arbetskraft.

Lärarutbildningskommittén - flumskolans fanbärare - menar istället att lärarnas grundkompetens består av "kognitiv, kulturell, kommunikativ, kreativ, kritisk, social och didaktisk kompetens." Det betyder att läraren ska ge eleverna redskap att själva söka kunskap. Kort sagt: läraren ska vara pedagog.

Men däröver raljerar Björklund och Leijonborg: "Kommittén nedvärderar lärarens roll som kunskapsförmedlare". I deras skola är lärarens uppgift att lära ut kunskaper. Fakta. Ämneskompetens behövs, då "en lärare med svag kunskapsgrund tenderar att bli osäker och läroboksbunden", menar de. De nya lärarna kommer att vara "okunnigare än de gamla."

Om Björklund och Leijonborg har rätt - att lärarens ämneskompetens är viktigare än den pedagogiska förmågan - är kanske inte lärarbrist, större klasser eller mindre stödundervisning något större problem.

Läraren ska vara pedagog.

Redan idag plockar skolorna in akademiker utan behörighet. Tretton procent av lärarna i den kommunala skolan förra läsåret saknade pedagogisk utbildning. I år lär ännu fler obehöriga undervisa.

En magisterexamen ger bred ämneskunskap, så en speciell lärarutbildning kanske inte behövs. Inte lärare heller för den delen. Regentlängden, tyska verb eller periodiska systemet kan ju förmedlas, föreläsas, rapas upp inför trettio eller femtio elever lika väl som inför tjugo. Och till det behövs inte lärare, pedagoger.

Pogo Pedagog förmedlar massor av kunskap, men inte förlöser bildbanden någon kunskapsbildning.

Sund uppkäftighet.

Kanske funkar korvstoppningen på Militärhögskolan, den som fostrat major Björklund. Men den skola som ska "lyfta Sverige" kan inte grunda sig på militärisk disciplin och frystorkad kunskap, utan på ifrågsättande, kritisk analys och sund uppkäftighet. Egenskaper som inte minst de ingenjörer, entreprenörer och innovatörer behöver, de kvastskaft som den folkpartistiska skolan ska producera.

De har tänkt - och tänkt fel.

Kunskapssamhället handlar inte om att det blir viktigare vilka kunskaper man har, vilka fakta man sitter på. Tvärtom handlar det om förmågan att själv skaffa sig kunskap. När informationen är gratis och finns i överflöd är det förmågan att värdera, bedöma och kritisera som är central. Inte att kunna pricka in länder på en blindkarta (inte minst som kartan sannolikt har ritats om långt före studenten).

DN-artikeln visar på att folkpartiherrarnas utspel inte bara är ett infall av korkad oppositionspolitik. Den visar att Björklund och Leijonborg faktiskt har tänkt - och tänkt fel. Turligt nog är folkpartiet ganska litet. Än finns en betryggande parlamentarisk majoritet till flumskolans försvar.

"Jag är mer orolig för den välverserade borgerlighet som vill ta statsmakten i anspråk för att etablera sin egen historiesyn som den enda riktiga i syfte att för evigt brännmärka alternativa synsätt. Det är inte bara intellektuellt tvivelaktigt. Utan också ett sätt att försöka ta kontroll över framtidens politiska debatt."

"Jag röstade på Alf Svensson, för första gången. Det är faktiskt mer honom än partiet jag röstar på. Jag tycker att han står för många bra saker."

- Lasse Berghagen i Aftonbladet Puls.

"Det går ju inte att rimma på Vietnam."

- samme Berghagen om varför han inte skriver mer "samhällstillvända" texter.