Äntligen kom lagförslaget om säkerställandet av den svenska identiteten. Väntan har varit lång men det nationalkulturella förfallet har uppenbarligen gått så långt att svenskheten måste återupprättas.

Lagfäst svenska som "samhällsbärande språk" och gör konsekvensanalyser à la jämställdhet och miljö före politiska beslut som påverkar språket, manade Ulf Teleman och Margareta Westman från Svenska språknämnden den 19 juli på SvD brännpunkt.

Ledarsidor av alla kulörer jublade. Det var demokratiska argument om gemensam offentlighet som framfördes, men de lutade sig mot nationalistiska världsbilder.

- Det egna språket bär upp den egna kulturen, men de främmande språken gör det möjligt att på ett kvalificerat sätt möta och inspireras av andra kulturer, skrev Teleman och Westman och uppmanade till språkstudier.

Förslaget tycks därmed harmlöst. Men gränsdragningen mellan det egna och det främmande löper genom hela argumentationen. Kultursynen innebär att de som inte behärskar det lagfästa språket inte kan fylla samhällsbärande funktioner. Därmed definieras de ut ur den offentliga gemenskapen. Författarna håller sig dock för goda för att dra konsekvenserna av sina resonemang.

Ska språket vara en grundplåt för nationell stolthet och enighet?

Om svenska språket och därmed kulturen ska lagfästas är det rimligt att någon definierar dem, språknämnden är nog frivillig precis som Akademien. Antagligen vill Sveriges facköversättarförening stå för översättningarna till de främmande kulturerna, ordförande Sven H E Boeri har nämligen förstått språkens djupare funktion:

"Det svenska språket formar i hög grad hur svenskar tänker och ser på världen och på andra människor. Försvinner språket, försvinner också ett synsätt som har skapat mycket av det vi i dag anser som svenskt, samt en attityd gentemot omvärlden som har format många av de politiska och tekniska framgångar som värlen ser som svenska."

Måhända har Boeri rätt, kanske är språket "ett kulturellt verktyg som skapar förutsättningar för en transponering av en kulturs tankesätt till en annans"? Och kanske blir det "svårare och svårare ju mer skillnaderna mellan olika språk slätas ut"?

Men frågan är om ett språk ska vara ett väl fungerande kommunikationsmedel för enskilda människor, eller en grundplåt för nationell stolthet och enighet. Och utesluter i sin tur de två syftena varandra?

Hans Bergström tog ställning för engelskan som EU-språk (1/8), samtidigt som tidningen två veckor tidigare gillade Teleman och Westman. Engelska i EU men svenska i Sverige - ställningstagandet är schizofrent.

Den problembeskrivning som Teleman & Westman gör grundar sig på att undervisning på engelska i alla ämnen har blivit allt vanligare på gymnasieskolorna, vetenskapliga resultat och "avantgardistiska svenska kulturtidskrifter" publiceras på engelska, bruksanvisningar på svenska kanske försvinner. Och vad händer när unionen utvidgas? frågar sig duon.

Vad som är verkliga problem kan diskuteras, men allvarligare - inte "överambitiöst" som Svenska Dagbladets ledarredaktion skrev - är duons andra åtgärdsförslag: konsekvensanalyser för språket vid politiska beslut - därmed även för kulturen, i konsekvens med författarnas eget resonemang.

Inte en kamp mot anglicismer, utan rädsla för kulturens förändring.

En konsekvensanalys som föregår ett beslut om bidrag till en friskola med engelska eller arabiska som undervisningsspråk, måste rimligtvis sluta i att elevernas svenskkunskaper inte blir lika bra som på svenskspråkiga skolor. Hur tycker då Teleman och Westman att beslutet ska formuleras?

Om svenska språket påverkas av att museer, tidskrifter och vetenskapliga publikationer använder engelska, hur ska då beslut i kultur- och forskningspolitiken formuleras? Bidrag utgår endast till publikationer som följer språknämndens och Akademiens normer, eller?

Det svenska språket och kulturen påverkas kraftigt av invandring. Men ska det påverka besluten?

Att förändra förvaltningslagens sjunde paragraf från "lättbegripligt språk" till "lättbegriplig svenska" är inte problemet. Men viljan att inkludera beskrivningen "samhällsbärande" och förslaget om konsekvensanalyser är inte vanlig kamp mot anglicismer, utan grundar sig på rädslan för kulturens förändring, svenskhetens upplösning och den nationella identitetens begravning.

"Det är med fasa man inser att det finns ytterligare en arena för övre medelklassens 70- och 80-talister att exploatera för att bli kändisar - nämligen politiken. Snart kommer kanske Veckorevyn att basunera ut: Alla ungdomar vill bli ledarskribenter eller nåt inom riksdag eller regering."

- Ann-Charlott Altstad i Ordfront.

"Det demokratiska samhället tar hänsyn till individen som ledande princip. Det söker bereda sina invånare så mycken frihet, att var och en av dem kan förverkliga sina möjligheter på det ena eller andra området.
   Demokratiens idé är att var och en bör få leva sitt liv såsom synes honom bäst så länge han icke inkräktar på ngåon annans rätt att leva såsom synes honom bäst. Det är mål för ett människovärdigt samhälle som här uppsätts. Och den samlade utgångspunkten i denna strävan är en visshet:
   En människas liv på jorden är ett mål i sig självt."

- Vilhelm Moberg 1950.