Bugga det här, ministern.

Så har vi kommit dithän att kommunister försvarar vår rätt till personlig integritet och liberaler kämpar för att inskränka den. Det handlar om buggning, om var gränsen ska gå för statens makt över medborgarna.

Endast vänsterpartiet och miljöpartiet säger i dag nej till avlyssning av människors hem, tidningsredaktioner och kyrkornas biktstolar. Men frågan har ändå hamnat i långbänk då de borgerliga - som alla uttalat sig för buggning - vill utreda hur det nuvarande integritetsskyddet fungerar.

Detta har vredgat justitieminister Laila Freivalds. På DN-debatt i veckan drog hon sig inte för att använda polismorden i Malexander och bilbomben i Nacka som argument för att de borgerliga ska strunta i sin utredning och bifalla lagförslaget omedelbart.

Det är oroande när landets justitieminister använder enskilda händelser som argument för att göra djupgående förändringar i lagstiftningen - än mer oroande är att ingen verkar ens höja på ögonbrynen över detta beteende.

Våra hem ska inte kunna avlyssnas

Tänk tanken att en politiker dagen efter polismorden gått ut och krävt införandet av dödsstraff för så grova brott - hon eller han hade troligen fått opinionen med sig.

Den politikern hade kallats för oansvarig i media - Freivalds som använder samma metod får plats på DN-debatt.

Håller Freivalds argument för att införa avlyssning? Det är naturligtvis omöjligt att säga om buggning hade haft någon som helst effekt i Malexandermorden och bomben i Nacka. Men erfarenheten talar för att buggning inte är särdeles effektivt.

Sverige har redan nu en relativt hög uppklarandeprocent på grova brott. Dessutom har länder som infört buggning inte kunnat visa att fler brott klarats upp.

Men det hör egentligen inte hit. Buggning handlar om personlig integritet! Att säga nej till buggning handlar om att säga hit men inte längre.

Vi ska inte behöva drabbas av att någon följer varje gräl, varje steg eller varje viskning som utspelar sig i vår bostad. Våra hem ska inte kunna avlyssnas. Där går gränsen.