Pappamånaden var ett steg framåt för jämställdheten. Nu vill Margareta Winberg förlänga den till ett pappahalvår. Förslaget har både positiva och negativa konsekvenser, men det intressantaste är reaktionerna på det. Dessa kan få en att tro att det fortfarande är en moderskapspenning det handlar om, inte en föräldraförsäkring.

Margareta Winbergs förslag går ut på att upphäva överlåtelsebarheten för två av de tre nuvarande pappamånaderna och sedan öka de icke-överlåtelsebara till sex för varje förälder. Föräldraförsäkringen skulle helt enkelt individualiseras med hennes förslag.

Ur jämställdhetssynvinkel vore det en bra åtgärd. I dag tar papporna ut ungefär en tiondel av föräldraförsäkringen - gärna i samband med helger och semestrar. Mammorna tar ut resten.

"Rimligt förändra familjernas arbetsfördelning."

Att så är fallet får konsekvenser för samhället i stort: Kvinnors möjligheter till att få jobb och göra karriär blir avsevärt mindre än mäns och kvinnor lönediskrimineras. Dessa nackdelar drabbar även de kvinnor som inte skaffar barn - de är ju möjliga barnaföderskor.

För jämställdhetens skull är det är det rimligt att förändra familjernas arbetsfördelning, där kvinnor gör två tredjedelar av sitt jobb inom hemmens väggar och männen två tredjedelar av sitt utom desamma. Ett av de politiska medel som finns är just föräldraförsäkringens utformning.

Frapperande är hur Winbergs förslag framställdes i pressen: I Göteborgs-Postens nyhetsartikel sattes rubriken "Winberg vill tvinga hem papporna".

Ingressen inleddes på följande sätt: "Nyblivna pappor skall med lagens hjälp tvingas stanna hemma ett halvår." Den "objektiva" journalistik som lärs ut på journalisthögskolorna är här långt borta.

Artikeln, som är en bland många, vittnar om att det saknas både historisk kunskap och sinne för politiska besluts verkningskraft. Den kunskap som saknas är hur föräldrapenningen har sett ut och vilka konsekvenser den har haft på jämställdheten.

Och att tro att förslaget om pappahalvår skulle innebära att papporna blev tvingade att vara hemma är ju detsamma som att säga att politikerna inte bara ger en förmån utan även tänker sätta pappor i fängelse om de inte tar ut sin föräldraledighet.

Om inte det som avses är det enkla faktumet att det inte finns tillräckligt många dagisplatser så att man därför tvingas gå hemma. Men om så skulle vara fallet tvingas ju mammorna i dag att vara hemma ... Så kan det ju inte vara.

Vidare är det slående vilka som tillfrågades om vad de tyckte om förslaget. Det var Gudrun, Lotta, Beatrice, Monica, Lena och Ulla-Britt som fick kommentera. För en gång skull var det inte gubbmaffian. Å nej, detta är ju en jämställdhetsfråga, med andra ord en kvinnofråga. Att förslaget om utökad pappamånad kommenterades av kvinnor visar tydligt att det är långt tills jämställdhetsfrågorna är riktiga, viktiga samhällsfrågor.

"De liberala tidningarnas inkonsekvens beror nog på herrar ledarskribenter."

Det var visst en Bengt som uttalade sig också, men som föredetting och hederskvinna kan han knappast räknas.

Tyvärr har endast ett fåtal liberala ledarsidor vågat haka på Winbergs idłer. Vanligen brukar dessa vara beredda att försvara individualiseringar av regelverk och försäkringssystem, men inte här. Det handlar om familjens valfrihet heter det; den måste själv få avgöra vem som skall ta ut föräldraledigheten.

Men varför inte i konsekvensens namn kräva att sambeskattningen återinförs? I den frågan har staten bestämt att det är individer som är subjekt, inte familjer. Är det rimligt att principen skall vara att varje individ är ett skattesubjekt, men varje familj ett bidragssubjekt?

Knappast, de liberala tidningarnas inkonsekvens beror nog mer på att herrar ledarskribenter, för det är oftast män i 50- till 60-årsåldern, minns hur det var när deras barn var små och hustrun var hemma. Till det Sörgården vill de återvända. Det är helt enkelt familjekonservatismen som tittar fram.

Den kommer att återkomma så länge man inte accepterar att en individualisering av samhället faktiskt kräver att staten går in och petar i familjerna. Staten är den starkaste emancipatoriska kraften - staten är individernas befriare.

"Monarkin är en statsform som ger rättsstaten en stabil grund och bör återges en författningsmässig roll. Sverige har allt sedan rikets födelse fram till 1975 styrts i kungens namn. Under tidsperioden har kungamaktens inflytande över politiken växlat betydligt. Monarken borde överta rollen som den som utser regeringsbildare. Att kungen inte längre formellt är kopplad med den exekutiva makten gör att han i dag har större möjligheter att ta avstånd från den. Kungen gör inte det eftersom han är uppväxt med den tradition där ämbetet är en del av statsmakten. Den traditionen riskerar att försvinna."

- Barometern/OT.