Statsvetenskapens dimridåer.

Syftet med vetenskapen borde vara att skingra dimman och tolka sanningen, men ibland undrar man om det verkligen är så. Den statsvetenskapliga forskningen av i dag framstår snarast som en rökmaskin som presterar dimridåer i klass med Lützendimman.

Till exempel har vi väljarforskaren Mikael Gilljams reaktioner på det låga valdeltagandet till Europaparlamentsvalet: Avskaffa det direkta valet, låt i stället riksdagen bestämma vilka som skall sitta i EP.

Att alltför få röstar skall lösas genom att avskaffa rösträtten. Tänk om man hade resonerat på samma sätt när den allmänna rösträtten för män infördes eller varför inte när den utökades till kvinnorna. Om Gilljams princip hade varit styrande då skulle vi i dag inte ha någon allmän rösträtt i Sverige, alternativt skulle inte kvinnorna haft det.

Gilljam skulle kunna invända att då fanns det inget demokratiskt forum som kunde ersätta väljarna, vilket det gör i dag - riksdagen. Men detta skulle förutsätta att väljarna röstar på samma sätt i riksdagsvalet som i EP-valet.

Hade Gilljams princip varit styrande, skulle vi idag inte ha allmän rösträtt.

Tydligt är att så inte har skett. Väljarna har inte låtit sina preferenser i riksdagsvalet styra utan har valt efter synen på EU. Riksdagen skulle därigenom bara kunna bli en misslyckad halvmesyr som ersättare för väljarna, eftersom riksdagen är vald efter befolkningens riksdagspreferenser inte dess EU-preferenser.

Ett annat exempel är artikeln där professor Peter Esaiasson och en doktorand hävdade att svenska politiker uppfyller sina löften. Något de kunde konstatera efter att ha jämfört hur många av de löften som återfanns i socialdemokraternas valmanifest inför valet 1994 som partiet genomförde i regeringsställning 1994-98.

Detta är den kvantitativa statsvetenskapen i sin prydno - mät och väg och studera sedan resultatet. Vad det är som mäts och vägs spelar ingen större roll. Att man därigenom missar ganska mycket information råder det dock ingen tvekan om.

För att lyckas väl på Esaiassons löftesindex gäller det bara utställa löften på enkla beslut i valmanifestet. Beslut som man är säker på att hålla. De svårare skriver man inte där, dem låter man partiets politiker tjata om i valrörelsen – ger man bara intryck av något tror ju folk att man lovar det; men i Esaiassons värld finns löften endast i valmanifesten.

Vad Esaiasson har lyckats visa är inte att politikerna håller sina löften, utan att de håller de explicita löftena i valmanifest. Manifest som för övrigt inga andra än statsvetenskapliga forskare och politiska journalister bryr sig om.

När forskning visar en sådan sak sprider den inte upplysningen och ljus, utan mer dimma och förvirring. Frågan är om statsvetenskapen vid Göteborgs universitet har något existensberättigande.