Vägen ut ur partiernas förfall.

Fraktionsstrider utgör ett partis grundläggande överlevnadsvillkor. Utan att instängda partilokaler vädras ut och etablerade sanningar utmanas, förlorar ett demokratiskt parti på sikt sin livskraft. Tyvärr hör dock denna typ av storstädning till undantagen.

I stället är det bekvämt för karriäristerna i partiledningen att hålla sig väl med alla - och då framför allt med de gamla trotjänare som stått utanför vallokalerna i valrörelse efter valrörelse och som motprestation endast förväntar sig att "känna igen sitt parti".

Vi känner dem alltför väl. Socialdemokraterna har sitt LO-folk, folkpartiet sina frisinnade, vänsterpartiet sina kommunister. Undfallenheten gentemot detta ideologiska dödkött gör att politiken förlorar sin dynamik, med känt resultat i form av valdeltagande och partiengagemang.

Partiledaren blir i denna filttoffeldemokrati en politikens Leif "Loket" Olsson, som lyssnar på alla, bryr sig om alla - framför allt de som inte har begåvning nog att genomskåda hans floskler.

De stackare, som däremot inte inser det angelägna i ett "mänskligare Sverige" - eller liknande sensationer av politiskt nytänkande - kan på valdagen avfärdas med nya floskler: vi nådde ju inte ut med vårt budskap!

Partiledaren blir en politikens Leif "Loket" Olsson.

Nåväl, det finns trots allt en svag strimma hopp för den som vill se ett partisystem, där idéer och vilja belönas i stället för lång och trogen tjänst. Dock inte i Sverige.

I Tyskland, däremot, har ett initiativ kommit till stånd hos de gröna, som gör proceduren kort med dem som sjunkit alltför djupt i narcissismens träsk.

I ett långt och välformulerat dokument (www.gruene.de/index2.htm) gör 40 unga miljöpartister kring förgrundsgestalten Cem Özdemir klart vad för ett slags parti de inte vill ha och vad det får för konsekvenser.

Framför allt är udden riktad mot fundamentalisterna i grundargenerationen, som inte förstått innebörden av ett regeringsansvar.

Dessa grånande rebeller uppmanas att sluta upp med det romantiska svärmandet inför 68-rörelsen, att fullt ut bekänna sig till marknadsekonomi och - framför allt - att visa sina valda företrädare den lojalitet de förtjänar.

Den som däremot ogillar kompromisser, och som menar att opposition och regerande går att förena, uppmanas att göra det någon annanstans. Riktningen är klar hos de unga miljöpartisterna: de vill ha ett pragmatiskt, målmedvetet regeringsparti.

Uppropet innehåller också en intressant positionsbestämning: de vill överta den tradition av "ansvarsfull liberalism" som en gång hörde hemma hos liberala FDP, men som de menar blivit hemlös. I de grönas tappning är denna liberalism förbunden med socialt och ekologiskt ansvarstagande.

Die Grünen försöker slå de etablerade partierna på deras egen hemmaplan.

FDP har bara att tacka och ta emot. Kanske kan denna ideologiska utmaning blåsa liv i det lilla tråkiga treprocentspartiet. För liberalismen är denna konkurrens naturligtvis av godo. Ansatser till sund liberalism saknas heller inte hos de gröna: i människorättsfrågor har de t ex visat sig vara mer pålitliga än mången liberal.

Det återstår att se om de 40 undertecknarna lyckas driva igenom sina krav. Vad som talar för framgång är att uppropet uppstått i Hessen; det Bundesland där partiet traditionellt haft sitt starkaste fäste och där de redan på 80-talet provade på regeringsansvar.

Om de lyckas står i alla fall Tyskland inför en intressant omgestaltning av det politiska landskapet - de gröna försöker slå de etablerade partierna på deras egen hemmaplan. Framför allt har dock Özdemir et consortes visat en väg ut ur partihierarkiernas stagnation, som manar till efterföljd.