En örfil i ansiktet på kollegerna

Den kubanska revolutionen har uppnått ”en livaktig kultur av alla slag”, skriver Mikael Wiehe på DN-kultur i ett försvar av det ”upplysta envälde” som han menar råder på Kuba. Det är en örfil i ansiktet på kulturarbetarkollegerna på Kuba.

Mikael Wiehe har sedan början av 1970-talet utgivit sex album med Hoola Bandoola Band och ytterligare ett 20-tal album under eget namn. Han har dessutom turnerat fritt och deltagit i ett (nästan) oändligt antal manifestationer mot det ena och för det andra.

Men även om arbetsinsatsen är imponerande så ska man inte förringa de politiska förutsättningarna för att han skulle lyckas, nämligen marknadsekonomin och den grundlagsfästa yttrande- och organisationsfriheten.

Förutsättningarna för kollegerna på Kuba är dock radikalt annorlunda. Den kubanska konstitutionen är mycket tydlig om kubanernas ofrihet. Artikel 53 förklarar att:

”De materiella förutsättningarna för utövandet av dessa rättigheter [yttrande- och tryckfrihet] garanteras genom att press, radio, television, film och andra massmedia är statlig eller samhällelig egendom. Dessa media kan ej i något fall vara privatägda.”

Och artikel 62 förklarar att:

”Ingen av de medborgerliga friheterna får utövas för att överträda grundlagen och lagarna, eller mot den socialistiska statens fortbestånd och mål, eller mot det kubanska folkets beslut att bygga socialismen och kommunismen. Brott mot denna princip är straffbara.”

Sådana paragrafer i någon av de svenska grundlagarna skulle med en gång omöjliggöra hela det fria svenska kulturlivet, precis som de förstås förstört det kubanska kulturlivet. På Kuba är alla privata dagstidningar, teatrar, biografer, teve-kanaler, skivbolag och bokförlag förbjudna. De fria bibliotek som finns är kraftigt förtryckta av säkerhetspolisen. Och många av de journalister och bibliotekarier friktion känner är dömda till långa fängelsestraff.

På Kuba skulle Hoola Bandoola Band varit en sedan länge skrotad dröm, istället för inledningen på Wiehes livsprojekt.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna på Kuba består inte bara av 69 samvetsfångar — som Wiehe antyder — eller ens av tusentals döda de senaste 50 åren (se Alexis Gainzas artikel i DN 28/2), utan av faktumet att ingen av de 11 miljoner människorna på Kuba äger någon av de mest grundläggande rättigheterna som krävs för att förverkliga drömmen om ett värdigt liv. De äger inte rätten att tänka och organisera sig fritt, och inte rätten att bestämma över sin egen ekonomi.

När Wiehe försöker vara solidarisk med det svaga Kuba gentemot det starka USA, sviker han alla de kubaner som vill använda det fria ordet för att uttrycka sin frustration över tillståndet i världen, precis det som varit hans egen livsluft. Men även om USAs rättsvidriga behandling av fångarna på Guantanamobasen, och historiska skuld till mycket av förtrycket i Latinamerika ska fördömas, kan det inte förklara och aldrig ursäkta det förtryck som Fidel Castro och den kubanska regeringen utsatt människor på Kuba för sedan januari 1959. Förtrycket är ett medel för att bevara makten, inget annat.