Gå till jobbet i protest
Och det hände sig vid den tiden att riksdagen bestämde att hela riket skulle ta ledigt för att fira sin egen förträfflighet, och gärna också de styrandes. Om de nu inte redan råkade vara lediga den dagen, vill säga.
Att göra nationaldagen till helgdag är dumt, precis som reservanterna i konstitutionsutskottet — miljöpartiet och vänsterpartiet — konstaterar: Det hör inte hemma i ett mångkulturellt samhälle. Mycket ont säger Friktion gärna om Sverige, men vi har i alla fall gillat att vi hittills har varit förskonade från uppifrån pådyvlat flaggviftande. Se bara på Norge, är inte deras årliga orgier i nationell självgodhet, lusekoftor och linluggar ett exempel som avskräcker?
######Varken kyrkan, staten eller arbetarrörelsen ska lägga sig i när vi är lediga
Dumt nog låter riksdagen dessutom annandag pingst stryka på foten. Därmed förlorar vi en röd dag alla år som 6 juni inte infaller på en arbetsdag. Se bara på årets jul: Vi rånas på en vecka av ledighet, bara för att den kristna julen råkar infalla på en lördag. Och man kan inte ens dra av förlorade röda dagar och klämdito i deklarationen.
###En enkel lösning
Friktion har en enkel lösning på problemet: Varken staten, kyrkan eller arbetarrörelsen ska lägga sig i när vi jobbar eller är lediga. Avskaffa alla röda dagar — från nyårsdagen till annandag jul, via knallröda första maj och över alla de kristna söndagarna — och låt folk ta ledigt när de vill istället.
Och bara på ren jäkelskap, låt oss införa en årlig anti-strejk mot nationaldagen med start måndag 6 juni 2005: Var demonstrativt oledig och gå till jobbet i protest!
2004-11-25 18:56 | Allmänt | Comments (5)
Jag håller i princip med om att vi inte behöver fler röda dagar i almanackan. Dock vill jag påpeka en sak, att “firar vår egen förträfflighet” gör vi svenskar ofta. Inte minst varje gång vi ser ner på andra nationers flaggviftande. Det finns inte mycket som är så svenskt som att klappa sig för bröstet och fnysa “se hur [valfritt EU-land]:ianerna viftar med sina flaggor, som att de vore något mer än oss andra. Vi svenskar däremot, med våra sekelgamla freds- och rättviseideal, har förstått att vi inte är förmer än någon annan. Vi är alltför goda för att vara så självgoda.” Budskapet skulle kunna uttryckas mer rättframt: vi svenskar är, som nation, bättre än alla andra på att inte tro att vi är bättre än någon annan. Jantelagen tillämpad på sig själv blir en paradox, men det struntar vi i. Det viktiga är att upprätthålla bilden av oss svenskar som förnuftiga och sansade fredsmänniskor, i kontrast till de koleriska flaggviftarna nere på kontinenten.
Med detta inlägg vill jag inte döma ut artikelns ifrågasättande av nationaldagens betydelse, bara poängtera att viftande med flaggor i anslutning till en speciell dag om året inte är det enda sättet att manifestera nationell självgodhet.
Jag håller med i sak, men inte jag tycker att argumentet om det mångkulturella samhället är felaktigt. I ett avseende resonerar ni som Sverigedemokraterna: en invandrare kan inte helt och fullt tillhöra Sverige. Nationaldagsfirandet kan således inte innefatta invandrarna. Varför skulle man annars se mångkulturen som ett argument mot ledig nationaldag?
For ett nagra ar sedan skulle jag nog hallit med men inte idag. Just nu bor jag i ett utpraglagt invandrarland, Canada. Alla jag har traffat har ar invandrare nagonstans ifran i nagon generation (med ett mojligt undantag) och manga av dom har har sjalva invandrat fran ett utomeropeiskt land. Canada ar ett verkligt mangkulturellt samhalle och har firar nationaldagen och nationen mycket och starkt uan att det upplev som ett problem av nagon, snarare tvart om.
Det beror, tror jag, pa att tanken om Canada och att vara Canadick inte ar baserat pa ras eller ursprung utan pa saker som man kan forandra, samhallssyn, identitet, lojalitet osv. Nationaldagen blir ett satt for alla att starka den identiteten och att paminna sig och varandra om vad det innebar att vara Canadensare, att det inte bara ar att vara fodd i landet.
Jag tror att ett nationaldagsfireande skulle kunna ha samma effekt i sverige. Invandrare skulle kunna borjas ses som en accepterad del av det svenska samhallet och inte bara langvariga gaster. Valdig fa av de olika invandrargrupper som kommit till Canada genom aren har gjort det med avsikt att stanna, men de flesta har gjort det i alla fall.
Samma förslag till lösning lanserade jag i slutet av 90-talet på SAPNet under rubriken “Avkristna ledigheten”. Finns numera även att läsa på http://assar.se.
——————————-
Avkristna ledigheten!
I skrivande stund är det juletid igen och som de flesta andra är jag ledig från arbetet.
Julen är numera en kristen högtid och olika religioner har olika högtider. Svensk lag och den svenska almanackan är dock helt anpassad till de kristna högtiderna.
Om jag varit anhängare av en religion med andra heliga dagar än den kristna hade jag ändå varit ledig under den kristna påsken. Om jag vill vara ledig från arbetet under min egen religions heliga dagar måste jag däremot ta av mina semesterdagar.
En snabb genomgång av almanackan ger följande arbetsfria ‘helgdagar’:
-nyårsdagen
- trettondag jul
- långfredagen
- påskaftonen
- påskdagen
- annandag påsk
- första maj
- kristi himmelfärdsdag
- pingstdagen
- annandag pingst
- midsommardagen
- alla helgons dag
- juldagen
- annandag jul
Tillsammans med midsommaraftonen, julaftonen och nyårsaftonen som inte är rödmärkta men för de flesta arbetsfria blir det
- 1 politisk dag
- 4 kalenderbundna dagar
- 12 kristna dagar
= Totalt 17 arbetsfria dagar. Vissa av dem sammanfaller dock alltid med lördag eller söndag.
Till saken hör att även firandet av nyår och midsommar är etniskt bundet och därmed individuellt. Detsamma gäller första maj, fast politiskt. Även de arbetsfria lördagarna och söndagarna har sitt ursprung i kristet tänkande. Alla människor behöver regelbunden ledighet men inte nödvändigtvis under lördag och söndag. Redan idag är andra arbetsfria dagar än dessa en realitet för många människor.
Det finns alltså ett behov av att ge människor samma möjlighet att utöva sin egen tro, eller frånvaron av den, samt att ta hänsyn till etniskt ursprungna högtidsdagar och politisk uppfattning. Om vi menar allvar med religionsfriheten och det mångkulturella samhället måste också alla få samma möjligheter att utöva valfri religion och kultur.
Jag tror att lösningen måste vara att ge varje människa ett antal arbetsfria dagar att ta ut när det bäst passar deras trosuppfattning, behov eller politiska uppfattning.
Redan idag har vi 30 semesterdagar att använda efter eget huvud. Varför inte utöka dem med, säg, 15 dagar och slopa de generella helgdagarna?
Alla människor borde ha rätt till:
- 30 dagars betald semester, som idag, med bibehållen rätt till 3 veckors sammanhållande ledighet under sommarmånaderna.
- 15 betalda arbetsfria dagar att ta ut vid (odiskutabel) tidpunkt som passar den arbetande.
- 2 arbetsfria dagar per vecka.
Fördelar:
Religionsfriheten, rätten till frihet från religion och det månkulturella samhället blir en realitet och inte bara en kliché. Det ökar sysselsättningen genom att öppettider på de flesta arbetsplatserna blir 7 dagar per vecka. 2 arbetsfria dagar per vecka kan användas till saker som inte går idag, såsom söka arbete, ringa försäkringsbolaget, kontakta myndigheter, gå till tandläkaren etc…
Nackdel:
Mentalt kan det bli en svår omställning för många, men den som vill får fortfarande alla möjligheter att ta ut precis samma arbetsfria dagar som idag. Övriga får möjlighet att anpassa sin ledighet till tidpunkter som stämmer överens med det egna behovet.
Tillåt mig att citera linslusen Johan Hakelius, han får ju faktiskt till rätt träffande poänger ibland: “Vi (svenskar) brukar förakta den amerikanska konsumismen. Men den gäller bara varor och tjänster. Européer, och inte minst svenskar, ägnar sig i stället åt politisk konsumism. Vi vill ständigt ha nya, häftigare politiska beslut.”