Demokrat till yrket.

Är du ledsen? Gå till en psykolog! Har du tråkigt? Gå till en fritidspedagog. Är det synd om dig? Gå till en socionom! Vad du än gör: Gå inte till mig. För jag är ingen specialist. Och framför allt har jag inte tid.

Istället för att göra allt själv, som i jordbruksamhället, ska den moderna och postmoderna människan köpa det hon vill ha. Självklart ligger det något rationellt och trevligt i detta: vi skulle inte ha datorer, tvättmaskiner eller bildäck utan en utbredd arbetsdelning.

När det handlar om tillverkning av maskiner är specialiseringen en självklarhet, men när det handlar om människor blir det knivigare. Dagis och äldrevård är bra i lagom mängd, men det kan bli för mycket. När det gäller politik är det än värre att överlämna åt dem som vet bäst.

En vanlig åsikt är att man ska göra det man är bäst på. Nischa sig helt enkelt. Och är man civilekonom, ja då är man ju inte psykolog. Eller socialtant. Och följdaktligen är det bäst att överlåta psykiska eller sociala problem på samhället.

Vad vet du om knarkare, du som inte är socionom?

Om en vän blir lite deppig säger man kanske åt honom att "gå till en psykolog". Och de hemlösa på tunnelbanan, de som förpestar dina resor med sitt envetna gnäll om ett par kronor till härbärge, de borde socialen ta hand om, för vad vet du om knarkare, du som inte är socionom?

Och demokratin. Det finns väl experter på sådant också. Vi har till exempel journalisterna, som är experter på att fråga. Eller politikerna, som är bra på producera åsikter. Eller arkitekterna och stadsplanerarna som vet hur folk vill bo.

Det fullt utvecklade konsumtionssamhället har alltså endast två grupper: konsumenten och producenten eller privatpersonen och yrkespersonen om man vill. Däremot finns föga plats för mellanpersoner, så kallade medmänniskor. Och därmed finns det heller ingen plats för medborgaren: Om politik är en konsumtionsvara är det irrationellt att konsumera det som inte är relevant för de egna behoven - ansvaret försvinner.

Det här är ingen plädering för en återgång till naturasamhället. Men det är ett varningens rop. Visst behöver vi psykologer vid Estoniakatastrofer, och journalister som har tid att gräva riktigt djupt. Men människor är mer än konsumenter eller producenter?

Om idealet är en värld bestående av människor som skapar, är specialistsamhället en fara. Ta ett exempel som för många kanske ter sig bisarrt: Konsten. Du hyr en video, kollar på den, får vissa idéer och upplevelser, sedan är det färdigt. Du har köpt en produkt. Naturligtvis är det fantastiskt att läsa böcker och se på filmer... Men det finns mer: Att delta!

Rollspel spelas av några personer som runt ett bord tillsammans hittar på en historia. En av deltagarna leder spelet, dvs beskriver ramarna kring historien ("Ni befinner er i en slottsträdgård, sent 1700-tal") medan de andra spelar personerna i historien ("Jag gömmer mig i de täta buskagen i trädgårdens labyrint").

Rollspel är ett exempel på konst där deltagaren inte enbart är en konsument, utan också en producent. Det fantastiska är att även ickeprofessionella kan delta, det blir bra ändå. Spelet är inte öppet bara för skådespelare eller författare utan också för civilekonomer, jurister och förskolärare. Ett slags allemansskapande.

Om samhället var mer allemansskapande skulle man verkligen skriva brev med goda förslag till sin riksdagsman, kräva ut en allmän handling (en sysselsättning som idag mest utförs av journalister och forskare) eller skänka en avlagd jacka till någon som behöver den.

Passivitet har med rädsla att göra.

Rollspelet lär oss också en annan sak. Passivitet har med rädsla att göra. Spelets förmåga att förlösa latent kreativitet hör mycket ihop med det faktum att det inte finns någon publik som på en vanlig teater, och därmed undviker man den akuta scenskräcken och prestationsångesten.

I samhället är det experterna som skrämmer: "Tänk om jag säger fel, tänk om jag inte tänkt på allt - bäst att inte sticka ut hakan för då får man huvudet avhugget." Men om man kunde övervinna övertron på expertis, särskilt på områdena etik, politik och ifrågasättande, skulle mycket vara vunnet.

Skapande ska inte bara ske på Gandhi-/Michelangelo-/Freud-nivå.